Tänk er den där känslan när man skrattar så att tårarna rinner. Magen krampar, käken håller på att gå ur led och läpparna kan inte töjas ut mer. Och när man väl hinner ta ett ansträngt andetag så dröjer det inte länge förrän skrattet kommer över en igen.
Den känslan har jag haft två gånger idag. Första gången var vid matbordet, när korken till läskflaskan studsade iväg och hamnade rakt i såsskålen. Det var kanske inte så skoj egentligen, men det brast och jag kunde inte sluta skratta!
Andra gången var när jag skulle ringa ett samtal. Jag lyfte luren men där hördes bara ett brus, och därför försökte jag med den andra handen att rucka på sladden som gick in i den delen av telefonen som sitter på väggen. Detta fick till följd att telefonen lossnade från väggen och blev hängande. Och så kom skrattet över mig igen. Jag skrattade så att tårarna rann och gränsen till att börja gråta på riktigt var hårfin. När jag efter fem minuters skrattande försökte ringa igen, fick jag genast lägga på, på grund av att en ny skrattsalva var på väg.
En ganska underbar känsla, inte sant? Fast man inte vet vad man egentligen skrattar åt så skrattar man så att man inte får någon luft.
Första gången som jag minns att jag upplevde detta var när jag i femårsåldern såg på när farmor spelade ett Fortunaspel. Ett spel som jag fortfarande har kvar och ibland spelar tillsammans med min bästa kompis. Men denna gång gick det tydligen dåligt för farmor, för varje gång som en kula missade och hon inte fick några poäng så utbrast hon "kyss mej i ändan" och det var nog första gången jag hörde detta uttryck, för åh vad jag skrattade! Och det är ju klart, det är ett ganska kul uttryck när man tänker efter. Och det är alltid kul när det är kul som jag brukar säga.
Så skratta, skratta, skratta. Det finns alltid små lustigheter i vardagen som är värda att skratta gott åt! :)
Ha det bra
/Mari
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar