"Oh look, it's a fish-moose!"

God middag kära läsare!

Ni är faktiskt några stycken. Jag har i snitt tjugo läsare per inlägg, vilket kanske i större bloggsammanhang inte är så mycket men för mig är det mycket! Tycker det är fantastiskt roligt att ni vill läsa vad jag plitar ner, oavsett vilka ni är, kära N.N.! Fortsätt att läsa, så fortsätter jag att skriva!

Idag är en bra dag. För det första så vaknade jag till ljudet av skriande fiskmåsar. Underbart, om ni frågar mig, i alla fall så här i början av våren. I slutet av sommaren kanske det har blivit lite uttjatat, men i och med att jag inte är uppväxt med dessa glupska, hänsynslösa fjäderfän utan endast har njutit av sången på semestrar och liknande uppskattar jag dem än så länge. Hur som helst. Att vakna av detta ljud bäddar för en bra dag, och mycket riktigt: när jag pallrade mig iväg till skolan för att hämta de två senaste tentorna så stod det ett stort "G" på båda två! Med andra ord är jag godkänd på min första medicinkurs på sjuksköterskeprogrammet. Lättad är bara förnamnet! Även om en omtenta inte rubbar världsordningen så rubbar den åtminstone min privata lilla bubbla. Jag hade, för att inte bli besviken, ställt in mig på omtenta på tenta nr 2 (tenta nr 1 visste jag redan att jag var godkänd på) så när jag såg mitt G så svartnade det nästan för ögonen. När jag sedan satt på universitetsbiblioteket och läste igenom tentorna tänkte jag i mitt stilla sinne att jag kanske kan bli sjuksköterska ändå, jag kanske är rätt duktig. Men varför i hela friden behöver jag detta bevis hela tiden, varför tror jag inte på mig själv? Jag känner mig själv så pass bra att jag är övertygad om att jag in i det sista på hela utbildningen kommer att tvivla på mig själv, kanske till och med när jag väl står där med examensbevis och legitimation. Men som tur är har jag fina människor runt omkring mig som tror på mig och hela tiden intalar mig att jag kommer fixa det! Hade jag inte haft er, utan bara haft mig själv att lyssna till så hade jag nog gett upp. Förbaskade hjärna som ska vara en sån bekräftelsenörd.

Men idag är som sagt en bra dag. Så njut av våren som är på väg nu! Passa på att gå ut i skogen och titta på alla kottar och stenar och gråsuggor. Här kommer ett finfint program som ni kan titta på innan ni ger er ut!

Ha det bra
/Mari

En majoritetsbakdel

God kväll!

Så står jag där, längst bak i den spegelprydda salen. Rättar till glasögonen och drar åt hästsvansen, petar ner strumporna i skorna. Ser till så att jag kan se ledaren bra. Japp, jag ska dansa Zumba. Något jag har gjort flera gånger, och varje gång drabbas jag av samma skräckblandade förtjusning - på grund av mig själv. Redan efter uppvärmningen är jag helt slut, mjölksyran gör sig påmind i vaderna och det värker i hålfötterna. Jisses, är jag verkligen såhär otränad? Samtidigt är det roligt att släppa loss, svänga på höfterna och försöka koordinera armar med ben. Det värsta med att dansa i just denna sal är alla speglar, och idag hade jag oturen (eller turen?) att stå så att jag såg mig själv hela tiden. Ugh. Att rulla på höfterna och dra med handen genom håret är inte riktigt min grej, det vet jag redan, men måste jag då tvingas se mig själv hoppa runt med varma, rödflammiga kinder till salsa- och flamencotoner? Snyggt var det inte, det kan jag försäkra.

Sen är det ju det här med rumpor. Ändalykter. Bakdelar. Står man som jag brukar göra i danssalen, det vill säga längst bak (haha, bak...), har man ju utsikt över flertalet fasta, viftande rumpor i tajta träningsbyxor som endast verkar finnas till för att jag ska känna mig ännu klumpigare och dallrigare. Här står jag i mina lössittande gympabrallor och försöker förgäves hänga med i stegen, samtidigt som mitt självförtroende kämpar för sitt liv.

Fast nej, så illa är det faktiskt inte. Mari för fem år sedan, ja, men inte Mari nu. För jag har faktiskt insett att dessa spänstiga små rumpor som man ser på gym och gympapass är ganska ovanliga ändå. Men det är ändå dem som man lägger märke till, av någon underlig anledning. Alla mängder av mjuka majoritetsrumpor som man dagligen ser tar man ingen notis om, just för att de är så vanliga! Och jag är hundra procent säker på att alla andra som stod längst bak under Zumbapasset också hade väldigt vanliga rumpor, precis som jag. Jag hoppas även att de, precis som jag, skiter fullständigt i de vältränade rumporna som dansade framför oss. Ägarna till dessa bakdelar har antagligen lagt ner ett stort jobb för att få dem välsvarvade och då är det väl kanske inte mer än rätt att de ska få stå längst fram och visa upp dem om de vill. Jag bryr mig inte.

Men jag har ingen fast rumpa. Jag har en majoritetsrumpa och jag tycker det är förbaskat kul att dansa. Och nästa gång, då ställer jag mig längst fram. Så det så.

Ha det bra
/Mari