God kväll!
Så var julen förbi. Tre dagar av konstant ätande, mysande och lite mer ätande. Jämt gick man och tuggade på något. Knäck, choklad, kola, After Eight, fikon, skumtomtar... Och hur gick det med mitt försök till mer frekventa blogginlägg under december? Sådär. Nej någon julbloggare kommer jag nog aldrig att bli.
Så var detta år snart till ända. 2012, oj så fort det gick. Året då jag började på sjuksköterskeprogrammet, fick min första lägenhet och fyllde 20. Blev med gymkort och gick med i världens bästa körstyrelse. Såhär i slutet av året kan jag inte komma ihåg vad mitt nyårslöfte var, eller som jag skrev i det här inlägget; "livsstilsförändring" (jisses vad djupsinnig jag var). Uppenbarligen var det något jag skulle göra, men som jag inte ville skriva ut här på bloggen, men som jag nu har glömt. Vad bra att jag har sådan koll!
Men med tanke på att jag är oförskämt nöjd med mitt år så spelar det egentligen ingen roll vad mitt löfte var. Och jag hoppas att du också är nöjd med ditt 2012. Och är du inte det, så ska jag tala om att det snart är 2013. Då har du i stället världens chans att göra det året till ditt bästa någonsin.
Ha det bra
/Mari
torsdag 27 december 2012
torsdag 6 december 2012
Lite glömsk!
God afton!
Först av allt: tror ni att jag kom ihåg EFIT på första advent? Jodå, de första fyra timmarna i alla fall. Sedan var jag iväg och sjöng med min studentkör, och trots att jag hade kameran med mig så glömde jag bort att ta bilder. Men fyra bilder tog jag ändå, så de kan jag ju lägga upp!
Snö, snö, snö. Överallt. Det snöade på första advent och sedan har det snöat i princip varje dag fram till igår. Nu räcker det med snö tycker jag. Det är knarrigt under skorna, det är ljust och det är juligt. Det räcker för mig, det måste inte bli mer snö nu!
Och äntligen, äntligen har jag fått tag på en julbonad i papper, med motiv av Curt Nyström (Jenny Nyströms son). Jag har inte hängt upp den än, men när jag gör det ska jag ta en bild och lägga upp här så ni får se min lilla skatt!
Hur som haver, meningen med detta inlägg är att det inte har någon mening. Jag ville bara skriva något så ni vet att jag inte har glömt bloggen. Men skolarbetet stjäl en del tid av mig för tillfället!
Här kommer de första timmarna på första advent i alla fall...
8.00 - Vaknar och går upp och tänder ljusstaken och ljusslingan för att krypa ner en stund till i sängen.
9.00 - Sitter och avslutar frukosten med varm choklad och en god bok.
10.00 - Tittar på Mysteriet på Greveholm.
11.00 - Pluggar...
12.00 - Ser ut över ett snötäckt landskap medan jag väntar på bussen in till stan.
16.00 - Kommer på att jag missat att ta flera bilder. Tar en bild på granen på torget i farten på väg till ett café efter konserten med kören.
Först av allt: tror ni att jag kom ihåg EFIT på första advent? Jodå, de första fyra timmarna i alla fall. Sedan var jag iväg och sjöng med min studentkör, och trots att jag hade kameran med mig så glömde jag bort att ta bilder. Men fyra bilder tog jag ändå, så de kan jag ju lägga upp!
Snö, snö, snö. Överallt. Det snöade på första advent och sedan har det snöat i princip varje dag fram till igår. Nu räcker det med snö tycker jag. Det är knarrigt under skorna, det är ljust och det är juligt. Det räcker för mig, det måste inte bli mer snö nu!
Och äntligen, äntligen har jag fått tag på en julbonad i papper, med motiv av Curt Nyström (Jenny Nyströms son). Jag har inte hängt upp den än, men när jag gör det ska jag ta en bild och lägga upp här så ni får se min lilla skatt!
Hur som haver, meningen med detta inlägg är att det inte har någon mening. Jag ville bara skriva något så ni vet att jag inte har glömt bloggen. Men skolarbetet stjäl en del tid av mig för tillfället!
Här kommer de första timmarna på första advent i alla fall...
8.00 - Vaknar och går upp och tänder ljusstaken och ljusslingan för att krypa ner en stund till i sängen.
9.00 - Sitter och avslutar frukosten med varm choklad och en god bok.
10.00 - Tittar på Mysteriet på Greveholm.
11.00 - Pluggar...
12.00 - Ser ut över ett snötäckt landskap medan jag väntar på bussen in till stan.
16.00 - Kommer på att jag missat att ta flera bilder. Tar en bild på granen på torget i farten på väg till ett café efter konserten med kören.
lördag 1 december 2012
Da'n före da'n före da'n före...
God afton!
Då var vi här. Första december. Första luckan i glitterkalendern är öppnad, i chokladkalendern likaså. Min ljusslinga har jag hängt upp, datumljuset tronar på köksbordet och i bokhyllan har en glasgran tjuvstartat. Ljusstaken sätter jag upp innan jag går och lägger mig, men tänder den, det gör jag inte förrän i morgon bitti. Det är ju först då som det är första advent.
I morgon, ja. Då tänkte jag vara med på något som kallas EFIT - Ett Foto I Timmen. Utmaningen hittade jag på denna fina julblogg. Det går alltså ut på att man varje timme under hela första advent tar ett foto och lägger upp det på bloggen. Jag tänkte göra något collage av bilderna sedan och posta här. Jag ska försöka komma ihåg detta och anta utmaningen!
Årets tv-kalender, Mysteriet på Greveholm, har jag naturligtvis tittat på. Eftersom jag är uppväxt med "originalet" vill jag se om uppföljaren kan bli bra! Lika bra som den gamla tror jag inte den blir, men den verkar åtminstone bli trevlig av första avsnittet att döma.
Jag minns när man var liten och tiden i december gick långsammare än i någon annan månad. Datumljus har vi haft under hela min uppväxt, och jag tyckte att de aldrig ville bli kortare. Räknade numren, hur många dagar är det kvar? Alltid var det för många. Så känner jag inte längre. Jag hade snarare lagt till några extra dagar, så jag hinner med både skola och att njuta av ordentligt julstämningen...
Ha det bra
/Mari
Då var vi här. Första december. Första luckan i glitterkalendern är öppnad, i chokladkalendern likaså. Min ljusslinga har jag hängt upp, datumljuset tronar på köksbordet och i bokhyllan har en glasgran tjuvstartat. Ljusstaken sätter jag upp innan jag går och lägger mig, men tänder den, det gör jag inte förrän i morgon bitti. Det är ju först då som det är första advent.
I morgon, ja. Då tänkte jag vara med på något som kallas EFIT - Ett Foto I Timmen. Utmaningen hittade jag på denna fina julblogg. Det går alltså ut på att man varje timme under hela första advent tar ett foto och lägger upp det på bloggen. Jag tänkte göra något collage av bilderna sedan och posta här. Jag ska försöka komma ihåg detta och anta utmaningen!
Årets tv-kalender, Mysteriet på Greveholm, har jag naturligtvis tittat på. Eftersom jag är uppväxt med "originalet" vill jag se om uppföljaren kan bli bra! Lika bra som den gamla tror jag inte den blir, men den verkar åtminstone bli trevlig av första avsnittet att döma.
Jag minns när man var liten och tiden i december gick långsammare än i någon annan månad. Datumljus har vi haft under hela min uppväxt, och jag tyckte att de aldrig ville bli kortare. Räknade numren, hur många dagar är det kvar? Alltid var det för många. Så känner jag inte längre. Jag hade snarare lagt till några extra dagar, så jag hinner med både skola och att njuta av ordentligt julstämningen...
Ha det bra
/Mari
fredag 30 november 2012
I en värld där alla vill synas och bli bekräftade hela tiden är det märkligt att så få använder reflexer när det är mörkt
God middag!
Dagarna blir allt kortare, mörkret allt tyngre. På en enslig cykelbana möts två cyklister. Den ena har inget lyse och mörka kläder. Han skulle lika gärna kunna vara osynlig. Den andra har fram- och baklyse och en fluorescerande gul väst med reflexer. Och cykelhjälm. Den lysande figuren är jag.
Ursäkta mig, du cyklist eller för den delen fotgängare som inte bär reflexer när det är mörkt. Men vad tusan gubbar håller du på med?! Jag får inte säga att du är dum i huvudet, för det vore väl att kränka. Att tänka går dock bra.
Vad rör sig egentligen i ditt huvud? Är du så naiv så du tror att bilister och cyklister ska se dig trots att du går där som en mörk gestalt? Gatlyktor hjälper inte. Det är ingen ursäkt till att skita i att sätta på sig en reflex. Reflexer finns överallt, köp en säck sådana och fäst i olika ytterplagg du använder. Antingen en bricka i ett snöre som du bara kan kasta ut så fort du går utanför dörren, eller ett band som du snärtar fast runt armen. Tips: eftersom du som fotgängare skall gå på vänster sida fästs reflexen på höger sida. Men det säger ju sig självt.
Jag skulle kunna hålla på i evigheter. Ta upp allmänna regler som att du cyklar på höger sida och som jag sa innan, går på vänster. Det är många som inte verkar kunna dessa regler. Och om jag ska vara lite krass, så kan jag ju säga att jag tycker mer synd om personen som råkar köra på dig för att du inte syns, än vad jag tycker synd om dig. Japp, du läste rätt. Men du har oftast bara dig själv att skylla (såklart finns det bildårar också, men om du knallar rakt över ett övergångsställe i mörkret utan reflexer och blir påkörd så säger det väl sig självt vems fel olyckan är).
Tro mig, jag vill bara alla väl. Jag idiotförklarar ingen, jag är bara rädd om er. Så snälla, gå och köp en reflex. För min skull.
Men som en sista liten kommentar: I en värld där alla vill synas och bli bekräftade hela tiden är det märkligt att så få använder reflexer när det är mörkt.
Ha det bra
/Mari
Dagarna blir allt kortare, mörkret allt tyngre. På en enslig cykelbana möts två cyklister. Den ena har inget lyse och mörka kläder. Han skulle lika gärna kunna vara osynlig. Den andra har fram- och baklyse och en fluorescerande gul väst med reflexer. Och cykelhjälm. Den lysande figuren är jag.
Ursäkta mig, du cyklist eller för den delen fotgängare som inte bär reflexer när det är mörkt. Men vad tusan gubbar håller du på med?! Jag får inte säga att du är dum i huvudet, för det vore väl att kränka. Att tänka går dock bra.
Vad rör sig egentligen i ditt huvud? Är du så naiv så du tror att bilister och cyklister ska se dig trots att du går där som en mörk gestalt? Gatlyktor hjälper inte. Det är ingen ursäkt till att skita i att sätta på sig en reflex. Reflexer finns överallt, köp en säck sådana och fäst i olika ytterplagg du använder. Antingen en bricka i ett snöre som du bara kan kasta ut så fort du går utanför dörren, eller ett band som du snärtar fast runt armen. Tips: eftersom du som fotgängare skall gå på vänster sida fästs reflexen på höger sida. Men det säger ju sig självt.
Jag skulle kunna hålla på i evigheter. Ta upp allmänna regler som att du cyklar på höger sida och som jag sa innan, går på vänster. Det är många som inte verkar kunna dessa regler. Och om jag ska vara lite krass, så kan jag ju säga att jag tycker mer synd om personen som råkar köra på dig för att du inte syns, än vad jag tycker synd om dig. Japp, du läste rätt. Men du har oftast bara dig själv att skylla (såklart finns det bildårar också, men om du knallar rakt över ett övergångsställe i mörkret utan reflexer och blir påkörd så säger det väl sig självt vems fel olyckan är).
Tro mig, jag vill bara alla väl. Jag idiotförklarar ingen, jag är bara rädd om er. Så snälla, gå och köp en reflex. För min skull.
Men som en sista liten kommentar: I en värld där alla vill synas och bli bekräftade hela tiden är det märkligt att så få använder reflexer när det är mörkt.
Ha det bra
/Mari
tisdag 27 november 2012
Har ni glömt vad julen handlar om?
God middag!
Nu var det ett tag sedan jag skrev något juligt, ja, ett inlägg över huvud taget. Faktum är att jag har ett inlägg på lut som inte handlar om julen, jag får se när jag får tid att skriva ner det.
Men just det, jul. Snart är vi där. Tänk, till helgen är det första advent och då ska jag sjunga med min studentkör på julmarknaden. Jag hörde även att det kunde komma någon snöflinga då. Tänk, vad juligt! Nu i helgen som var, så var jag hem-hemma och besökte julskyltningen. I snålblåst och iskallt regn stapplade tappra besökare runt mellan brända mandlar och butiker i jakt på julklappar. Vi tog en fika på mitt gamla stammisfik (har man gått dit en gång i veckan i ett halvår räknas man nog till stammisarna) och de hade hängt upp röda julkulor och pepparkakor med kristyr. Vi gjorde faktiskt ett inköp i stan, nämligen sällskapsspelet Retro, "spelet som tar dig med på en kul resa från 50-talet till 90-talet". Och det var faktiskt riktigt kul, även om mina föräldrar såklart var bättre än jag. Ser fram emot att spela det i julhelgen när jag kommer hem igen.
Men på söndag är det som sagt första advent. Jag fick en tanke igår, skall man sätta upp elljusstaken den första december? Det är ju inte advent då? Ljusstaken är ju förknippad med advent, så jag ska nog vänta till lördag kväll. Då ska den stå där, släckt, och när man vaknar på söndagen kan man gå upp och tända den och sedan krypa ner i sängen en stund till, och beskåda dess varma ljus.
Det var ju ett tag sedan det var jul sist. Nästan ett år sedan, närmare bestämt. Så det är inte så konstigt om man glömmer bort lite av vad julen egentligen handlar om. Här är ett skönt klipp med en frågesport där alla kan fräscha upp sina julkunskaper igen!
Nu var det ett tag sedan jag skrev något juligt, ja, ett inlägg över huvud taget. Faktum är att jag har ett inlägg på lut som inte handlar om julen, jag får se när jag får tid att skriva ner det.
Men just det, jul. Snart är vi där. Tänk, till helgen är det första advent och då ska jag sjunga med min studentkör på julmarknaden. Jag hörde även att det kunde komma någon snöflinga då. Tänk, vad juligt! Nu i helgen som var, så var jag hem-hemma och besökte julskyltningen. I snålblåst och iskallt regn stapplade tappra besökare runt mellan brända mandlar och butiker i jakt på julklappar. Vi tog en fika på mitt gamla stammisfik (har man gått dit en gång i veckan i ett halvår räknas man nog till stammisarna) och de hade hängt upp röda julkulor och pepparkakor med kristyr. Vi gjorde faktiskt ett inköp i stan, nämligen sällskapsspelet Retro, "spelet som tar dig med på en kul resa från 50-talet till 90-talet". Och det var faktiskt riktigt kul, även om mina föräldrar såklart var bättre än jag. Ser fram emot att spela det i julhelgen när jag kommer hem igen.
Men på söndag är det som sagt första advent. Jag fick en tanke igår, skall man sätta upp elljusstaken den första december? Det är ju inte advent då? Ljusstaken är ju förknippad med advent, så jag ska nog vänta till lördag kväll. Då ska den stå där, släckt, och när man vaknar på söndagen kan man gå upp och tända den och sedan krypa ner i sängen en stund till, och beskåda dess varma ljus.
Det var ju ett tag sedan det var jul sist. Nästan ett år sedan, närmare bestämt. Så det är inte så konstigt om man glömmer bort lite av vad julen egentligen handlar om. Här är ett skönt klipp med en frågesport där alla kan fräscha upp sina julkunskaper igen!
Ha det bra
/Mari
/Mari
onsdag 14 november 2012
Smålandsjul på Huseby
God kväll!
Det var några dagar sedan sist! Jag har haft fullt upp med mina fältstudier på en vårdcentral denna vecka men nu har jag tagit mig tid att skriva ett litet inlägg om något så mysigt som årets första julmarknad för min del! Det handlar naturligtvis om Huseby julmässa. För er som aldrig har hört talas om detta fenomen kan jag berätta att detta är Nordens största julmässa och i år håller den på 10-18 november. Hantverk och mat i massor! Allt finns på mysiga Huseby bruk.
Jag besökte denna tillställning tillsammans med ett gäng kompisar i söndags. En gråmulen förmiddag men julkänsla fanns ändå tack vare glöggdoft, tomtar och juleljus. Vi besökte alla mat- och hantverksbodar (ordet "bod" är lite svagt i sammanhanget då det snarare handlar om längor där det känns som om det får plats med hur mycket folk som helst) och tittade på, petade på och suktade efter det mesta vi såg. Maten petade vi inte bara på utan provsmakade en hel del också. Det blev en salig blandning av allt från ost, korv och godis till varmrökt vildand och smultronhonung. Detta fick bli förrätt för till lunch köpte jag en viltkebab som inte var så tokig i smaken även om priset var lite tokigt högt.
Köpte jag några saker då? Såklart jag gjorde! Det blev en strut färska polkagrisar (de hade tillverkning som man kunde titta på), en liten spettekaka, adventste och en underbart gammeldags glitterkalender.
Ha det bra
/Mari
Det var några dagar sedan sist! Jag har haft fullt upp med mina fältstudier på en vårdcentral denna vecka men nu har jag tagit mig tid att skriva ett litet inlägg om något så mysigt som årets första julmarknad för min del! Det handlar naturligtvis om Huseby julmässa. För er som aldrig har hört talas om detta fenomen kan jag berätta att detta är Nordens största julmässa och i år håller den på 10-18 november. Hantverk och mat i massor! Allt finns på mysiga Huseby bruk.
Jag besökte denna tillställning tillsammans med ett gäng kompisar i söndags. En gråmulen förmiddag men julkänsla fanns ändå tack vare glöggdoft, tomtar och juleljus. Vi besökte alla mat- och hantverksbodar (ordet "bod" är lite svagt i sammanhanget då det snarare handlar om längor där det känns som om det får plats med hur mycket folk som helst) och tittade på, petade på och suktade efter det mesta vi såg. Maten petade vi inte bara på utan provsmakade en hel del också. Det blev en salig blandning av allt från ost, korv och godis till varmrökt vildand och smultronhonung. Detta fick bli förrätt för till lunch köpte jag en viltkebab som inte var så tokig i smaken även om priset var lite tokigt högt.
Köpte jag några saker då? Såklart jag gjorde! Det blev en strut färska polkagrisar (de hade tillverkning som man kunde titta på), en liten spettekaka, adventste och en underbart gammeldags glitterkalender.
Ha det bra
/Mari
  |
| Man kunde tävla om att få namnge tre får |
tisdag 6 november 2012
Julenkät
God kväll!
Maries strålande jul är en julblogg som jag följer och den är hur mysig som helst. Nu har hon lagt upp en julenkät och den har jag lånat för att svara på här!
Vad önskar du dig i julklapp?
Jag har inte tänkt ut så mycket än, men eftersom jag trivs så bra på min sjuksköterskeutbildning så hade ett färgglatt stetoskop varit kul, det finns jättefina på Vårdväskan. En bok som jag gärna vill läsa är "Old before my time" av Hayley Okines så den hade varit kul att få. Och prylar till lägenheten är alltid skoj!!
Vilken är den tradition (förutom allt på julafton) som ger dig mest julkänsla?
Det är nog när min mamma och jag gör julgrupper. Vi brukar göra var sin och ibland en tredje. Det ska vara en hyacint, en en och en annan liten växt i varje. Och så dekorationer såklart! Att åka och köpa julgran är också mysigt och ger julkänsla. Oftast åker mamma, pappa och jag tillsammans och såklart blir det nästan alltid att vi köper granen som vi tittade på allra först!
Vilken tomte vill du tro på:
a) kommer tomten flygande med renar, med häst och släde eller annat?
Eftersom vi aldrig har haft någon tomte när jag var liten (bara tomtar på loftet :D) så har jag ju aldrig trott på tomten. Men om jag vill hitta på en egen tomte så är det i så fall en gårdstomte som inte kommer med klappar...
b) var bor din tomte?
Det vet man inte...
c) äter tomten mest gröt eller mjölk och kakor?
Gröt såklart!
d) kommer tomten genom skorstenen, knackar på dörren eller annat?
Min tomte visar sig aldrig utan sköter om gårdens djur (nu har ju jag varken gård eller djur, men ändå) och vakar över gårdsfolket, om de sköter sig såklart.
e) hänger ni upp strumpa?
Nej, det är ingen tradition som jag är van vid.
Vilka är dina tre favoritjulsånger?
Oh, får man bara välja tre... Det finns ju så många fina. Men jag tänker välja några som kanske inte är de allra vanligaste.
I'ts the most wonderful time of the year - Peabo Bryson
I'll be home for christmas - Josh Groban
Stilla natt - Smaklösa (denna är egentligen inte vacker någonstans, men det blir helt enkelt inte jul utan den! Trumpetsolot är obetalbart! Vill du få dig ett rejält gapskratt, lyssna på den på spotify. Här är länken: Smaklösa – Stilla Natt)
Ha det bra
/Mari
Maries strålande jul är en julblogg som jag följer och den är hur mysig som helst. Nu har hon lagt upp en julenkät och den har jag lånat för att svara på här!
Vad önskar du dig i julklapp?
Jag har inte tänkt ut så mycket än, men eftersom jag trivs så bra på min sjuksköterskeutbildning så hade ett färgglatt stetoskop varit kul, det finns jättefina på Vårdväskan. En bok som jag gärna vill läsa är "Old before my time" av Hayley Okines så den hade varit kul att få. Och prylar till lägenheten är alltid skoj!!
Vilken är den tradition (förutom allt på julafton) som ger dig mest julkänsla?
Det är nog när min mamma och jag gör julgrupper. Vi brukar göra var sin och ibland en tredje. Det ska vara en hyacint, en en och en annan liten växt i varje. Och så dekorationer såklart! Att åka och köpa julgran är också mysigt och ger julkänsla. Oftast åker mamma, pappa och jag tillsammans och såklart blir det nästan alltid att vi köper granen som vi tittade på allra först!
 |
| 2009 års julgrupper |
Vilken tomte vill du tro på:
a) kommer tomten flygande med renar, med häst och släde eller annat?
Eftersom vi aldrig har haft någon tomte när jag var liten (bara tomtar på loftet :D) så har jag ju aldrig trott på tomten. Men om jag vill hitta på en egen tomte så är det i så fall en gårdstomte som inte kommer med klappar...
b) var bor din tomte?
Det vet man inte...
c) äter tomten mest gröt eller mjölk och kakor?
Gröt såklart!
d) kommer tomten genom skorstenen, knackar på dörren eller annat?
Min tomte visar sig aldrig utan sköter om gårdens djur (nu har ju jag varken gård eller djur, men ändå) och vakar över gårdsfolket, om de sköter sig såklart.
e) hänger ni upp strumpa?
Nej, det är ingen tradition som jag är van vid.
Vilka är dina tre favoritjulsånger?
Oh, får man bara välja tre... Det finns ju så många fina. Men jag tänker välja några som kanske inte är de allra vanligaste.
I'ts the most wonderful time of the year - Peabo Bryson
I'll be home for christmas - Josh Groban
Stilla natt - Smaklösa (denna är egentligen inte vacker någonstans, men det blir helt enkelt inte jul utan den! Trumpetsolot är obetalbart! Vill du få dig ett rejält gapskratt, lyssna på den på spotify. Här är länken: Smaklösa – Stilla Natt)
Ha det bra
/Mari
måndag 5 november 2012
Du blir aldrig för gammal för billig choklad
God kväll!
Vilken grå och trist dag det har varit idag. Regn, regn och åter regn. Det är inte konstigt att julen känns långt borta...
Förr om åren har jag alltid blivit lite irriterad på att julen börjar så tidigt i handeln. Redan i mitten av oktober hade julsaker åkt fram i affärerna. Men i år känner jag annorlunda. Jag är glad att det redan har smugit sig på, för med tanke på hur mycket jag kommer ha att göra i december med studierna kan jag redan nu börja julmysa. Om jag vill.
Redan nu har jag smygbörjat med en ljusslykta som skulle kunna vara lite julig, om man anstränger sig. Jag har dessutom fått en chokladkalender som jag kan gå och sukta efter. Jag brukar alltid ha minst en chokladkalender, gärna en sådan där billig som kostar en tjuga eller så. Inte för att de är speciellt goda, men jag har sedan jag var nio, tio år haft en sådan varje december och chokladbiten har jag alltid ätit innan frukosten. Det är något speciellt och lite busigt över att gå och äta choklad innan man ens hunnit plocka fram frukostflingorna... Den här chokladkalendern kommer jag dock att äta av dagtid. Jag har en känsla av att dessa bitar är lite större än i de billiga kalendrarna och det är ju synd att förstöra aptiten alldeles för mycket så tidigt på dagen. Köper ni chokladkalendrar?
Ha det bra
/Mari
Vilken grå och trist dag det har varit idag. Regn, regn och åter regn. Det är inte konstigt att julen känns långt borta...
Förr om åren har jag alltid blivit lite irriterad på att julen börjar så tidigt i handeln. Redan i mitten av oktober hade julsaker åkt fram i affärerna. Men i år känner jag annorlunda. Jag är glad att det redan har smugit sig på, för med tanke på hur mycket jag kommer ha att göra i december med studierna kan jag redan nu börja julmysa. Om jag vill.
Redan nu har jag smygbörjat med en ljusslykta som skulle kunna vara lite julig, om man anstränger sig. Jag har dessutom fått en chokladkalender som jag kan gå och sukta efter. Jag brukar alltid ha minst en chokladkalender, gärna en sådan där billig som kostar en tjuga eller så. Inte för att de är speciellt goda, men jag har sedan jag var nio, tio år haft en sådan varje december och chokladbiten har jag alltid ätit innan frukosten. Det är något speciellt och lite busigt över att gå och äta choklad innan man ens hunnit plocka fram frukostflingorna... Den här chokladkalendern kommer jag dock att äta av dagtid. Jag har en känsla av att dessa bitar är lite större än i de billiga kalendrarna och det är ju synd att förstöra aptiten alldeles för mycket så tidigt på dagen. Köper ni chokladkalendrar?
Ha det bra
/Mari
 |
| Lite julig, om man vill. |
 |
| Mm, choklad... |
fredag 2 november 2012
Nedräkning till nedräkningen
Andra november. Nu är det inte långt kvar tills den riktiga nedräkningen kan börja. Nedräkningen till julafton, alltså. Då jag är en riktig julnissa så går jag och längtar varje höst efter december. Jag läser julbloggar, lägger till nya jullåtar i min spotifyjullista, köper nytt julpynt och går och tänker på hur jag ska dekorera.
Det här året känns extra märkligt då jag har flyttat hemifrån och inte kommer att ha tid att åka hem i december förrän precis till jul (då alla andra också ska åka hem. Jippi, snöstorm och tågstopp!). Med andra ord blir inte julförberedelserna som vanligt. Men jag ska minsann få riktig julkänsla ändå! Jag går nästan och räknar ner till första advent då jag äntligen kan plocka fram ljusstaken, ljusslingan och lite försiktigt julpynt. Jag tillhör den sorten som drar på julpyntandet så länge som möjligt, några tomtar lär man inte få syn på i min lägenhet förrän runt Lucia, och hem-hemma väntar vi ännu längre med alla små nissar och tomtar. Kanske för att själva längtan och väntan och att få gå och gotta sig är en tjusning i sig...
När brukar du plocka fram julpyntet? Lite pö om pö som jag eller allt på en gång?
Detta är inte tänkt att bli någon julblogg. Jag är alldeles för lat för det. Ändå tänkte jag försöka blogga lite mer nu framöver, om lite juliga och vintriga saker. Därav den ändrade layouten på bloggen! Jag ska också lägga upp lite bilder på tidigare jular, idag blir det dock bildlöst då jag inte sitter vid min vanliga dator och inte har tillgång till mina bilder.
I min lägenhet på 22 kvm får jag inte plats med tonvis av julpynt (nog för att jag älskar julpynt och glitter men jag ska helst få plats att röra mig också), men min minijulgran fick följa med. Den brukar annars pryda mitt rum där hemma, men nu får den sprida julstämning under pluggande och läsande i december. Och apropå julstämning: något som jag aldrig har haft i min ägo är en julbonad. Ni vet en sån där rektangulär pappersaffisch med gammeldags tomtar som tar hand om gårdens djur. Jag har hittat ett ställe som säljer sådana i nytryck, ska gå dit och titta i december och se om jag hittar någon av Jenny Nyström... Den här hade varit jättefin vid mitt köksbord:
Bilden är hämtad från www.prylhyllan.se
Ha det bra i novembermörkret
/Mari
/Mari
söndag 7 oktober 2012
Pyttelite vuxen
God kväll!
Nu är det drygt ett år sedan jag flyttade hemifrån. Sju månader har jag stått skriven på den här adressen. Det är otroligt vad som kan hända på ett år. Även fast jag inte vill tro det riktigt än, så räknas jag förmodligen som vuxen nu. Tonåren har jag lämnat sedan några månader tillbaka och i samhällets ögon är man väl någotsånär vuxen när man fyller 20.
Vänta lite nu. 20 år? Var det inte alldeles nyss som jag cyklade till högstadiet, hade gympapåse och lyssnade på Tokio Hotel? Och det var väl inte heller speciellt länge sedan som min värsta beslutsångest berodde på om jag skulle leka med Barbie eller leka affär?
Man är ju alltid sig själv. Jag är samma person som sjöng och spelade in barnvisor på kasettbandspelaren och jag kommer vara samma person som går där med min rullator och väntar på att barnbarnen ska komma på besök. Det är en ganska hisnande tanke.
Samma person, men ändå inte. För genom hela livet formas vi. Ungefär som en lerklump. De människor vi möter gör antingen kanterna mjukare eller så sticker de ett hål rakt igenom en. Nya människor formar oss igen så att hålen minskar och försvinner.
Jag menar, sommaren 2011 kunde jag inte laga mat, jag visste inte hur man sorterade tvätt och att fixa med försäkringar kändes som något som jag aldrig skulle behöva bry mig om. Nu lagar jag bra mat, tvättar med stil och har jämfört olika försäkringsbolag innan jag tecknade hemförsäkring. Vi kanske inte alltid vill acceptera nya saker i livet, men vi måste av olika skäl. Livet är föränderligt antingen vi vill det eller inte. Det gäller bara att se till att ändra jobbiga saker till bra saker, och det vi inte kan ändra på måste vi lära oss att acceptera.
Så vad har hänt med mig under det här året? Jag har nog blivit lite mer vuxen. Lite. Men innerst inne är jag fortfarande den där lilla Mari som undrar hur det kommer att bli när jag blir stor...
Ha det bra
/En hyfsat vuxen Mari
Nu är det drygt ett år sedan jag flyttade hemifrån. Sju månader har jag stått skriven på den här adressen. Det är otroligt vad som kan hända på ett år. Även fast jag inte vill tro det riktigt än, så räknas jag förmodligen som vuxen nu. Tonåren har jag lämnat sedan några månader tillbaka och i samhällets ögon är man väl någotsånär vuxen när man fyller 20.
Vänta lite nu. 20 år? Var det inte alldeles nyss som jag cyklade till högstadiet, hade gympapåse och lyssnade på Tokio Hotel? Och det var väl inte heller speciellt länge sedan som min värsta beslutsångest berodde på om jag skulle leka med Barbie eller leka affär?
Man är ju alltid sig själv. Jag är samma person som sjöng och spelade in barnvisor på kasettbandspelaren och jag kommer vara samma person som går där med min rullator och väntar på att barnbarnen ska komma på besök. Det är en ganska hisnande tanke.
Samma person, men ändå inte. För genom hela livet formas vi. Ungefär som en lerklump. De människor vi möter gör antingen kanterna mjukare eller så sticker de ett hål rakt igenom en. Nya människor formar oss igen så att hålen minskar och försvinner.
Jag menar, sommaren 2011 kunde jag inte laga mat, jag visste inte hur man sorterade tvätt och att fixa med försäkringar kändes som något som jag aldrig skulle behöva bry mig om. Nu lagar jag bra mat, tvättar med stil och har jämfört olika försäkringsbolag innan jag tecknade hemförsäkring. Vi kanske inte alltid vill acceptera nya saker i livet, men vi måste av olika skäl. Livet är föränderligt antingen vi vill det eller inte. Det gäller bara att se till att ändra jobbiga saker till bra saker, och det vi inte kan ändra på måste vi lära oss att acceptera.
Så vad har hänt med mig under det här året? Jag har nog blivit lite mer vuxen. Lite. Men innerst inne är jag fortfarande den där lilla Mari som undrar hur det kommer att bli när jag blir stor...
Ha det bra
/En hyfsat vuxen Mari
fredag 28 september 2012
Vad som i vardagligt tal kan kallas "helt j*vla underbart"
Goddag! (inte ofta jag skriver det, inläggen brukar oftast skrivas kvällstid)
Igår hade jag min allra första praktiska examination på sjuksköterskeprogrammet. Min uppgift blev att suga bort slem med en sugapparat samt kolla tänder och tandkött på patienten. Jag måste säga att läraren var sjukt (haha...) bra på att skådespela! Helt klart värd en Oscar för sin insats. Det är svårt att säga själv om det gick bra, det är som efter alla examinationer. Man vill tro att man gjorde ett bra jobb, men det finns alltid en röst i bakhuvudet som säger att man inte ska hoppas för mycket. Nåväl, nu har jag släppt det och efter dagens examination i ergonomi känner jag mig bara ännu bättre. Men framför allt säkrare på att jag verkligen kan klara av det här. Jag kan bli sjuksköterska. Det går. Även om jag måste göra om någon examination så går världen inte under. Då klarar jag det nästa gång.
Annars då? Jo vars, solen skiner för första gången på länge. Mörka regnmoln hopar sig i kanterna, men vad gör det när solen skiner just nu? Det är ju så livet är. Man ska försöka njuta av de goda stunderna, för man vet aldrig när ett svart moln kommer (för det gör det alltid. Livet är uppbyggt så. Hade allt varit frid och fröjd hela tiden hade man ju vant sig vid det och aldrig njutit fullt ut.).
Men just nu är det som sagt sol och jag har en pluggfri helg framför mig där jag bara ska njuta, göra roliga saker och träffa trevliga människor. Göra saker som jag mår bra av. Vara lite stolt över mig själv över att jag "överlevde" examinationerna.
För ibland är livet riktigt gött helt enkelt. Regnmolnen håller sig långt borta och du traskar fram under en klarblå himmel. Se till att njuta av den.
Ha det bra
/Mari
Igår hade jag min allra första praktiska examination på sjuksköterskeprogrammet. Min uppgift blev att suga bort slem med en sugapparat samt kolla tänder och tandkött på patienten. Jag måste säga att läraren var sjukt (haha...) bra på att skådespela! Helt klart värd en Oscar för sin insats. Det är svårt att säga själv om det gick bra, det är som efter alla examinationer. Man vill tro att man gjorde ett bra jobb, men det finns alltid en röst i bakhuvudet som säger att man inte ska hoppas för mycket. Nåväl, nu har jag släppt det och efter dagens examination i ergonomi känner jag mig bara ännu bättre. Men framför allt säkrare på att jag verkligen kan klara av det här. Jag kan bli sjuksköterska. Det går. Även om jag måste göra om någon examination så går världen inte under. Då klarar jag det nästa gång.
Annars då? Jo vars, solen skiner för första gången på länge. Mörka regnmoln hopar sig i kanterna, men vad gör det när solen skiner just nu? Det är ju så livet är. Man ska försöka njuta av de goda stunderna, för man vet aldrig när ett svart moln kommer (för det gör det alltid. Livet är uppbyggt så. Hade allt varit frid och fröjd hela tiden hade man ju vant sig vid det och aldrig njutit fullt ut.).
Men just nu är det som sagt sol och jag har en pluggfri helg framför mig där jag bara ska njuta, göra roliga saker och träffa trevliga människor. Göra saker som jag mår bra av. Vara lite stolt över mig själv över att jag "överlevde" examinationerna.
För ibland är livet riktigt gött helt enkelt. Regnmolnen håller sig långt borta och du traskar fram under en klarblå himmel. Se till att njuta av den.
Ha det bra
/Mari
lördag 8 september 2012
Det låter på campus
God kväll!
Ljud. Som kan vara så mycket. Hemska, hjärtskärande, vackra, underbara, oroande, irriterande, melodiska, starka, svaga.
Mina skor trummar mot asfalten. Lätta, snabba steg. Duns, duns, duns, duns. Var är alla människor? Är det inte lördagskväll? Ingen musik, inget prat. Jo förresten, på en balkong står två tjejer och röker och konverserar. Nedanför går två andra tjejer och pratar, den ena har en pytteliten valp i koppel. Valpen låter ingenting, den travar på med nosen i marken. Bilar kör förbi mig. Ilskna gasar de förbi. Man kan nästan höra vilken sinnesstämning förarna är i.
Jag närmar mig slottet. Nu är det grus som knastrar under skorna. Min mobil plingar till. Sms. Jag svarar, hör pekskärmens vibrationer när jag petar på bokstäverna. Nu har jag kommit upp till slottet. Jag hör röster, en kille och en tjej. Tjejen fotograferar slottet, medan killen lägger armarna om henne. Jag hör inte vad de pratar om. Efter att själv också ha tagit en bild på slottet går jag vidare. Svischande gräs under fötterna, klapprande stentrappa. Grus igen. Mina ljud ackompanjeras hela tiden av vindens sus i träden. Ett konstant brusande. Vågornas skvalp blir tydligare när jag närmar mig Trummens mörka vatten. Jag stannar och spanar bort mot stan, ser domkyrkans två torn avteckna sig mot den ljusa himlen där solen nästan nyss gått ned. Hör en röst i mitt huvud säga att världen är väldigt vacker ändå. Fötterna börjar trumma igen, och när jag lämnar min utsiktsplats hör jag en bil i fjärran. Hur kommer det sig att man bara hör det ibland? Varför hör man inte bilarna från stan hela tiden? De finns ju där. Men en del utmärker sig. Hur högt lät det för människorna som stod nära?
Duns, duns, duns. Vatten porlar i små bäckar från damm till damm. Det låter fridfullt. Näckrosorna är många och blommar, de låter inget. Men hade de inte funnits där hade kanske vattnet porlat på ett annat sätt?
Ljuden ändras och byts ut. Surret från kebabvagnen blir tydligare. Jag hör inget annat därifrån. Sitter försäljaren där inne? Lyssnar han på musik och väntar på nästa kund? Han kanske också lyssnar på surret. Men antagligen hör han det inte längre. Man kan vänja sig vid ljud. Därför går jag vidare. Duns, duns. Klirr, klirr. Två tjejer kommer gående. Den ena leder en cykel. En lila plastpåse står i cykelkorgen. Klirr, klirr. Tomt prat, jag hör dem fast jag lyssnar inte. Det är skillnad. Tystnad igen. Snart byts den susande tystnaden ut mot basen i någon technolåt. Skratt, prat. Klirr med glas. Det kommer närmare, jag kommer närmare. Kulmen nås, sedan dör det bort i samma takt som det kom. Nej, egentligen dör det inte bort. Det är jag som rör mig. Duns, duns. En bil kör förbi, sedan kan jag korsa gatan. Syrsor i massor. Öronbedövande fast på ett bra sätt. En kille står i brandtrappan utanför mitt hus och pratar i telefon. Högt. Jag försöker avgöra hans dialekt, men det är svårt. Rösten studsar mot huset mittemot och blir bara ett läte.
Duns, duns i trapphuset. Nyckeln vrids om, lägenhetens stumma atmosfär tar emot mig och blir en kontrast till alla rymliga ljud utomhus. Kylskåpet surrar, väggklockan tickar.
Ljud. Som kan vara så mycket. Hemska, hjärtskärande, vackra, underbara, oroande, irriterande, melodiska, starka, svaga. Ljud. Vad vore vi utan dem?
Ha det bra
/Mari
Ljud. Som kan vara så mycket. Hemska, hjärtskärande, vackra, underbara, oroande, irriterande, melodiska, starka, svaga.
Mina skor trummar mot asfalten. Lätta, snabba steg. Duns, duns, duns, duns. Var är alla människor? Är det inte lördagskväll? Ingen musik, inget prat. Jo förresten, på en balkong står två tjejer och röker och konverserar. Nedanför går två andra tjejer och pratar, den ena har en pytteliten valp i koppel. Valpen låter ingenting, den travar på med nosen i marken. Bilar kör förbi mig. Ilskna gasar de förbi. Man kan nästan höra vilken sinnesstämning förarna är i.
Jag närmar mig slottet. Nu är det grus som knastrar under skorna. Min mobil plingar till. Sms. Jag svarar, hör pekskärmens vibrationer när jag petar på bokstäverna. Nu har jag kommit upp till slottet. Jag hör röster, en kille och en tjej. Tjejen fotograferar slottet, medan killen lägger armarna om henne. Jag hör inte vad de pratar om. Efter att själv också ha tagit en bild på slottet går jag vidare. Svischande gräs under fötterna, klapprande stentrappa. Grus igen. Mina ljud ackompanjeras hela tiden av vindens sus i träden. Ett konstant brusande. Vågornas skvalp blir tydligare när jag närmar mig Trummens mörka vatten. Jag stannar och spanar bort mot stan, ser domkyrkans två torn avteckna sig mot den ljusa himlen där solen nästan nyss gått ned. Hör en röst i mitt huvud säga att världen är väldigt vacker ändå. Fötterna börjar trumma igen, och när jag lämnar min utsiktsplats hör jag en bil i fjärran. Hur kommer det sig att man bara hör det ibland? Varför hör man inte bilarna från stan hela tiden? De finns ju där. Men en del utmärker sig. Hur högt lät det för människorna som stod nära?
Duns, duns, duns. Vatten porlar i små bäckar från damm till damm. Det låter fridfullt. Näckrosorna är många och blommar, de låter inget. Men hade de inte funnits där hade kanske vattnet porlat på ett annat sätt?
Ljuden ändras och byts ut. Surret från kebabvagnen blir tydligare. Jag hör inget annat därifrån. Sitter försäljaren där inne? Lyssnar han på musik och väntar på nästa kund? Han kanske också lyssnar på surret. Men antagligen hör han det inte längre. Man kan vänja sig vid ljud. Därför går jag vidare. Duns, duns. Klirr, klirr. Två tjejer kommer gående. Den ena leder en cykel. En lila plastpåse står i cykelkorgen. Klirr, klirr. Tomt prat, jag hör dem fast jag lyssnar inte. Det är skillnad. Tystnad igen. Snart byts den susande tystnaden ut mot basen i någon technolåt. Skratt, prat. Klirr med glas. Det kommer närmare, jag kommer närmare. Kulmen nås, sedan dör det bort i samma takt som det kom. Nej, egentligen dör det inte bort. Det är jag som rör mig. Duns, duns. En bil kör förbi, sedan kan jag korsa gatan. Syrsor i massor. Öronbedövande fast på ett bra sätt. En kille står i brandtrappan utanför mitt hus och pratar i telefon. Högt. Jag försöker avgöra hans dialekt, men det är svårt. Rösten studsar mot huset mittemot och blir bara ett läte.
Duns, duns i trapphuset. Nyckeln vrids om, lägenhetens stumma atmosfär tar emot mig och blir en kontrast till alla rymliga ljud utomhus. Kylskåpet surrar, väggklockan tickar.
Ljud. Som kan vara så mycket. Hemska, hjärtskärande, vackra, underbara, oroande, irriterande, melodiska, starka, svaga. Ljud. Vad vore vi utan dem?
Ha det bra
/Mari
måndag 27 augusti 2012
Det här med nollning
God kväll!
Idag började skolan igen. Lite nervöst var det allt, med kursintroduktion och mycket information som ska försöka tas in. Hösten kommer att bestå av både teori och praktik, bland annat ska vi få lära oss att ge injektioner, ta blodtryck/puls/temperatur, ven- och kapillärprovtagning och så vidare! Det ska bli riktigt spännande, jag ser fram emot det även om det känns lite läskigt (men så är det ju med allt som är nytt och obekant).
Och med skolstarten så kommer ju nollningen för alla nya elever på universitetet. Overaller, likadana utstyrslar, lekar, untz untz-musik och alkohol. Jag var inte med på nollningen i höstas när marknadsföringsprogrammet började, jag var heller inte med i vintras när sjuksköterskeprogrammet startade.
Jag vet vad en del av er tänker nu. "Vem vill inte vara med på nollning?!" för att uttrycka det milt och utan svordomar. "Jag" blir svaret. Jag vill inte. Måste jag motivera svaret? Okej. Jag gillar inte hög technomusik, och helt ärligt, den är svår att komma ifrån under en nollningsvecka. Jag gillar inte heller alkohol. Och alkohol är ju tydligen en stor del av nollningen. Lekar kan väl vara roliga, om de är med vänner och i ett kul sammanhang. Och nollningen är för mig inget kul sammanhang.
Just det. För mig är det inte kul. Jag accepterar de som tycker att nollning är det roligaste som finns, det gör jag absolut. Så länge det går till på ett schyst sätt. Och naturligtvis har jag full förståelse för dem, som precis som jag, inte uppskattar insparkar och nollningar. Paradoxalt nog har jag svårt att acceptera mig själv i detta sammanhang. Jag tog en kort promenad över campus för ett par timmar sedan för att kolla på allt ståhej, och för att gå till universitetsbiblioteket för att låna en skönlitterär bok. Och jag kände mig så oerhört malplacerad! Jag började undra om det var något fel på mig. För majoriteten är ju med på nollningen. Sedan är det några som inte är det, och som betraktas som tråkiga människor som inte gillar att ha kul. Efter att ha grubblat en stund ändrades mina tankar: Naturligtvis är det många som är med som inte alls vill vara det egentligen. Kanske hälften. Kanske fler. Men av rädsla att bli utstötta och få en töntstämpel på sig så är de med i alla fall. Kanhända gör de saker som de inte alls vill göra, men för att bli accepterade och betraktade som coola så går de med på vad som helst, kanske med bedrövlig och obehaglig utgång.
Då är det kanske vi som faktiskt vågar stå upp för oss själva utan att bry sig om andras åsikter, som är de riktigt coola?
Ha det bra
/Mari
P.S. Om ni vill höra något lite bättre än untz untz-musik som jag nämnde innan, så kan ni ju alltid ta och lyssna på denna cover på Simon & Garfunkels The boxer. Det är min och min bästa kompis lilla alster. Klicka här så kommer ni direkt till den! Enjoy!
Och så vill jag tipsa om en annan väns blogg, som alltid bjuder på intressanta och tänkvärda inlägg! Verkligen värd ett besök. Denna pytteälgs blogg hittar ni här! D.S.
Idag började skolan igen. Lite nervöst var det allt, med kursintroduktion och mycket information som ska försöka tas in. Hösten kommer att bestå av både teori och praktik, bland annat ska vi få lära oss att ge injektioner, ta blodtryck/puls/temperatur, ven- och kapillärprovtagning och så vidare! Det ska bli riktigt spännande, jag ser fram emot det även om det känns lite läskigt (men så är det ju med allt som är nytt och obekant).
Och med skolstarten så kommer ju nollningen för alla nya elever på universitetet. Overaller, likadana utstyrslar, lekar, untz untz-musik och alkohol. Jag var inte med på nollningen i höstas när marknadsföringsprogrammet började, jag var heller inte med i vintras när sjuksköterskeprogrammet startade.
Jag vet vad en del av er tänker nu. "Vem vill inte vara med på nollning?!" för att uttrycka det milt och utan svordomar. "Jag" blir svaret. Jag vill inte. Måste jag motivera svaret? Okej. Jag gillar inte hög technomusik, och helt ärligt, den är svår att komma ifrån under en nollningsvecka. Jag gillar inte heller alkohol. Och alkohol är ju tydligen en stor del av nollningen. Lekar kan väl vara roliga, om de är med vänner och i ett kul sammanhang. Och nollningen är för mig inget kul sammanhang.
Just det. För mig är det inte kul. Jag accepterar de som tycker att nollning är det roligaste som finns, det gör jag absolut. Så länge det går till på ett schyst sätt. Och naturligtvis har jag full förståelse för dem, som precis som jag, inte uppskattar insparkar och nollningar. Paradoxalt nog har jag svårt att acceptera mig själv i detta sammanhang. Jag tog en kort promenad över campus för ett par timmar sedan för att kolla på allt ståhej, och för att gå till universitetsbiblioteket för att låna en skönlitterär bok. Och jag kände mig så oerhört malplacerad! Jag började undra om det var något fel på mig. För majoriteten är ju med på nollningen. Sedan är det några som inte är det, och som betraktas som tråkiga människor som inte gillar att ha kul. Efter att ha grubblat en stund ändrades mina tankar: Naturligtvis är det många som är med som inte alls vill vara det egentligen. Kanske hälften. Kanske fler. Men av rädsla att bli utstötta och få en töntstämpel på sig så är de med i alla fall. Kanhända gör de saker som de inte alls vill göra, men för att bli accepterade och betraktade som coola så går de med på vad som helst, kanske med bedrövlig och obehaglig utgång.
Då är det kanske vi som faktiskt vågar stå upp för oss själva utan att bry sig om andras åsikter, som är de riktigt coola?
Ha det bra
/Mari
P.S. Om ni vill höra något lite bättre än untz untz-musik som jag nämnde innan, så kan ni ju alltid ta och lyssna på denna cover på Simon & Garfunkels The boxer. Det är min och min bästa kompis lilla alster. Klicka här så kommer ni direkt till den! Enjoy!
Och så vill jag tipsa om en annan väns blogg, som alltid bjuder på intressanta och tänkvärda inlägg! Verkligen värd ett besök. Denna pytteälgs blogg hittar ni här! D.S.
tisdag 14 augusti 2012
Har ni märkt det?
God kväll!
Har ni märkt det? Jag har märkt det.
Häromdagen vaknade jag strax innan klockan sex på morgonen. Fönstret stod öppet, som det alltid gör under sommarmånaderna, och jag märkte det med en gång. Minnen av skolstart sköljde över mig. Cykla till skolan, ny väska, nytt pennskrin, luktsuddin och "Mina vänner-bok". Gympapåse och gröna timmen.
Idag märkte jag det igen. Jag var ute och gick med katten på eftermiddagen (ja, vi har vår katt i koppel pga 1. Han hade inte varit ute alls innan han var fyra år då vi köpte honom. Han har alltså aldrig fått lära sig att akta sig för bilar. 2. Det finns många katter i vårt kvarter och slagsmål är ju aldrig kul.) och det blåste en ganska ljum vind. Solen sken mellan några gråvita stackmoln och jag var varm fast ändå lite kall. Spanande mot fjärran träd i kvarterets trädgårdar noterade jag deras något matta färg. Den friska, gröna nyans som man ser i början av juni var utbytt mot en mer jordnära, dov ton.
För någon timme var jag ute och plockade in dynorna från utemöblerna. Jag märkte det då också. I väst var himlen lite rosaaktig och luften var fin och klar med en daggig rundning. Tyget på dynorna var kallt och lite fuktigt.
Har ni märkt det? Jag har märkt det. Hösten är på väg. Den är inte här än, men luften, träden, buskarna, djuren och vädret förbereder sig långsamt. En kallare stickighet i brisarna, mörkare morgnar och kvällar. Den där hettan som kan vara i juli infinner sig inte längre. Men jag gillar det, på något sätt. Det vittnar om att snart kommer skolan igång igen och hösten kryper närmare. Och höst betyder innemys, tända ljus och prassliga, färgglada löv.
Men augusti ut räknas som sommar. Så passa på och njut de sista veckorna, även om jobb och skola redan har börjat. Njut av den friska luften, de ljumma dagarna och morgondaggen i gräset. Snart är det höst.
Ha det bra
/Mari
Har ni märkt det? Jag har märkt det.
Häromdagen vaknade jag strax innan klockan sex på morgonen. Fönstret stod öppet, som det alltid gör under sommarmånaderna, och jag märkte det med en gång. Minnen av skolstart sköljde över mig. Cykla till skolan, ny väska, nytt pennskrin, luktsuddin och "Mina vänner-bok". Gympapåse och gröna timmen.
Idag märkte jag det igen. Jag var ute och gick med katten på eftermiddagen (ja, vi har vår katt i koppel pga 1. Han hade inte varit ute alls innan han var fyra år då vi köpte honom. Han har alltså aldrig fått lära sig att akta sig för bilar. 2. Det finns många katter i vårt kvarter och slagsmål är ju aldrig kul.) och det blåste en ganska ljum vind. Solen sken mellan några gråvita stackmoln och jag var varm fast ändå lite kall. Spanande mot fjärran träd i kvarterets trädgårdar noterade jag deras något matta färg. Den friska, gröna nyans som man ser i början av juni var utbytt mot en mer jordnära, dov ton.
För någon timme var jag ute och plockade in dynorna från utemöblerna. Jag märkte det då också. I väst var himlen lite rosaaktig och luften var fin och klar med en daggig rundning. Tyget på dynorna var kallt och lite fuktigt.
Har ni märkt det? Jag har märkt det. Hösten är på väg. Den är inte här än, men luften, träden, buskarna, djuren och vädret förbereder sig långsamt. En kallare stickighet i brisarna, mörkare morgnar och kvällar. Den där hettan som kan vara i juli infinner sig inte längre. Men jag gillar det, på något sätt. Det vittnar om att snart kommer skolan igång igen och hösten kryper närmare. Och höst betyder innemys, tända ljus och prassliga, färgglada löv.
Men augusti ut räknas som sommar. Så passa på och njut de sista veckorna, även om jobb och skola redan har börjat. Njut av den friska luften, de ljumma dagarna och morgondaggen i gräset. Snart är det höst.
Ha det bra
/Mari
måndag 6 augusti 2012
Destination: unknown?
God kväll!
Det var ett litet tag sedan sist. Snart börjar skolan igen, den 27 för mig mer exakt, och jag måste erkänna att jag ser fram emot det! För första gången sedan mellanstadiet någon gång så längtar jag efter att få lära mig saker. Saker som jag vill lära mig, saker som är intressanta.
Äntligen har jag ett mål. Jag ska bli sjuksköterska, det känner jag verkligen nu. En förbaskat bra sådan (även om man ju aldrig blir fullärd men ni fattar poängen). Många har mål tidigt i livet. De vet precis vad de ska bli, vad de vill åstadkomma och behöver bara välja väg utefter vilken som passar målet bäst. Dock är dessa människor ganska få. De flesta är förmodligen som jag, ganska veliga och behöver lång tid på sig för att hitta sin egen väg, vad man vill få ut av livet.
Det viktiga är man hittar något att koncentrera sig på. Något att kämpa för eller sträva mot. Det behöver inte handla om att bli fredsaktivist i tredje världen eller att vinna fem OS-medaljer. Om det nu inte är vad man vill. Men det viktiga är att man hittar något. Något att koncentrera sig på, något som är viktigt för en själv. Ingen vinner på att driva omkring på öppet hav utan mål eller mening. Det är både tråkigt och onödigt, när det finns massvis av öar, skär och hamnar att besöka. Det gäller bara att hitta den brygga där just du hör hemma.
Ha det bra
/Mari
Det var ett litet tag sedan sist. Snart börjar skolan igen, den 27 för mig mer exakt, och jag måste erkänna att jag ser fram emot det! För första gången sedan mellanstadiet någon gång så längtar jag efter att få lära mig saker. Saker som jag vill lära mig, saker som är intressanta.
Äntligen har jag ett mål. Jag ska bli sjuksköterska, det känner jag verkligen nu. En förbaskat bra sådan (även om man ju aldrig blir fullärd men ni fattar poängen). Många har mål tidigt i livet. De vet precis vad de ska bli, vad de vill åstadkomma och behöver bara välja väg utefter vilken som passar målet bäst. Dock är dessa människor ganska få. De flesta är förmodligen som jag, ganska veliga och behöver lång tid på sig för att hitta sin egen väg, vad man vill få ut av livet.
Det viktiga är man hittar något att koncentrera sig på. Något att kämpa för eller sträva mot. Det behöver inte handla om att bli fredsaktivist i tredje världen eller att vinna fem OS-medaljer. Om det nu inte är vad man vill. Men det viktiga är att man hittar något. Något att koncentrera sig på, något som är viktigt för en själv. Ingen vinner på att driva omkring på öppet hav utan mål eller mening. Det är både tråkigt och onödigt, när det finns massvis av öar, skär och hamnar att besöka. Det gäller bara att hitta den brygga där just du hör hemma.
Ha det bra
/Mari
onsdag 25 juli 2012
Fnurr på snurran
God kväll!
Äntligen har sommaren kommit, på riktigt alltså. Ursvenskens definition av sommar. Som myror väller vi ut ur våra bon, kryllar på gator och caféer. Hundar, barnvagnar, skrik och skratt. Folk, folk, folk. Sol och värme.
Men till dagens ämne. Idag var jag och mina föräldrar och åt på en hamnkrog, en mycket trevlig sådan. Ett par bord bort satt ett sällskap som precis hade ätit upp maten och de två barnen (sjuårsåldern, kanske) satt på golvet och roade sig med snurror. Just dessa hade en liten manick så att när de drog i ett plastsnöre så lossnade snurran och fick en väldig fart. Barnen låtsades att snurrorna tävlade; vems snurrade längst, vems snurra "tacklade" den andra snurran?
Smålycklig satt jag där och sneglade emellanåt på barnen som lekte i över en halvtimma med dessa snurror. Mekaniskt och konkret. Utan sladd, utan batteri, utan ljus och elektroniska ljud. För det är med de enklaste medel som de bästa lekarna kan uppstå. Åt skogen med iPads, iPhones och diverse fantasidödare. På tåget häromdagen såg jag en familj med ett par stökiga barn (och ju mer barnen gapade och skrek desto mer skrek föräldrarna) där en flicka i sexårsåldern satt med nästippen en decimeter från en iPad på vilken hon (när hon inte var uppe och sprang runt och kivades med sina syskon) spelade ett spel som plingade och hade sig. Knappast stimulerande, knappast utvecklande.
Tro nu inte att jag anser att barn ska leka med kottar och pinnar dagarna i ända. Nog hade jag leksaker som både lät och blinkade när jag var liten, men inte i den utsträckning som barn verkar ha idag! Tidigt, tidigt ska barnen bli digitaliserade och lära sig att spela tv-spel, mobil-spel och diverse annat. Jag har ofta sett barn som med sina små händer som knappt kan hålla i mammas eller pappas iPhone 4S ändå gör det och spelar något spel. Jag blir trött inombords och tycker synd om dessa barn som har föräldrar (för det är de som bär "skulden") som vill ursäkta sitt mobilberoende genom att låta sina små barn också hålla på med mobilen.
Nääe, usch, säger jag bara.
Länge leve barns fantasi!
Ha det bra i sommarvärmen
/Mari
Äntligen har sommaren kommit, på riktigt alltså. Ursvenskens definition av sommar. Som myror väller vi ut ur våra bon, kryllar på gator och caféer. Hundar, barnvagnar, skrik och skratt. Folk, folk, folk. Sol och värme.
Men till dagens ämne. Idag var jag och mina föräldrar och åt på en hamnkrog, en mycket trevlig sådan. Ett par bord bort satt ett sällskap som precis hade ätit upp maten och de två barnen (sjuårsåldern, kanske) satt på golvet och roade sig med snurror. Just dessa hade en liten manick så att när de drog i ett plastsnöre så lossnade snurran och fick en väldig fart. Barnen låtsades att snurrorna tävlade; vems snurrade längst, vems snurra "tacklade" den andra snurran?
Smålycklig satt jag där och sneglade emellanåt på barnen som lekte i över en halvtimma med dessa snurror. Mekaniskt och konkret. Utan sladd, utan batteri, utan ljus och elektroniska ljud. För det är med de enklaste medel som de bästa lekarna kan uppstå. Åt skogen med iPads, iPhones och diverse fantasidödare. På tåget häromdagen såg jag en familj med ett par stökiga barn (och ju mer barnen gapade och skrek desto mer skrek föräldrarna) där en flicka i sexårsåldern satt med nästippen en decimeter från en iPad på vilken hon (när hon inte var uppe och sprang runt och kivades med sina syskon) spelade ett spel som plingade och hade sig. Knappast stimulerande, knappast utvecklande.
Tro nu inte att jag anser att barn ska leka med kottar och pinnar dagarna i ända. Nog hade jag leksaker som både lät och blinkade när jag var liten, men inte i den utsträckning som barn verkar ha idag! Tidigt, tidigt ska barnen bli digitaliserade och lära sig att spela tv-spel, mobil-spel och diverse annat. Jag har ofta sett barn som med sina små händer som knappt kan hålla i mammas eller pappas iPhone 4S ändå gör det och spelar något spel. Jag blir trött inombords och tycker synd om dessa barn som har föräldrar (för det är de som bär "skulden") som vill ursäkta sitt mobilberoende genom att låta sina små barn också hålla på med mobilen.
Nääe, usch, säger jag bara.
Länge leve barns fantasi!
Ha det bra i sommarvärmen
/Mari
tisdag 17 juli 2012
Jag struntar i gröt och hundar
God kväll!
Efter att ha klickat runt en del här på bloggerplattformen, det vill säga slumpat fram olika bloggar, börjar jag fundera på om jag också ska skaffa mig en nisch på bloggen. Jag har stött på massvis med nischade bloggar. Det handlar om katter, hundar, småbarn, att vara ensamstående mamma, husrenoveringsprojekt och diverse sjukdomar.
Problemet är att jag nog inte är speciellt nischad själv. Jag skriver om det som dyker upp i skallen, vilket kan vara av väldigt skiftande natur. Snarare har jag regler för vad jag inte skriver om. Jag skriver till exempel aldrig om privata saker eller vad jag åt till frukost. "Tyvärr" är det emellertid just sådant som får flest läsare. Men jag behöver inte gå längre än till mig själv - jag skiter fullständigt i om någon bloggare har ätit havregrynsgröt med blåbär till frukost innan han eller hon gick ut med hunden. Folk gör sådant hela tiden. Jag vill inte läsa om vardagssaker - jag kan göra dem i stället.
Men åter till nischningen (är det ens ett korrekt ord?). Jag hade någon tanke om att skriva om sjuksköterskeutbildningen. Mitt liv som sjuksköterskestudent. Men hur kul blir det i längden? Idag hade vi föreläsning. Det var... intressant. Sedan hade vi seminarium. Det var... också intressant.
Eller detta kanske är något? Ska jag skriva om studentlivet? Om livet som blivande sjuksköterska. Och som medlem i eminenta Brygghuskören såklart, som är en given del i mitt studentliv.
Ska jag nischa min blogg tycker ni? Är jag för fladdrig i mina ämnesval för inläggen?
Efter att ha klickat runt en del här på bloggerplattformen, det vill säga slumpat fram olika bloggar, börjar jag fundera på om jag också ska skaffa mig en nisch på bloggen. Jag har stött på massvis med nischade bloggar. Det handlar om katter, hundar, småbarn, att vara ensamstående mamma, husrenoveringsprojekt och diverse sjukdomar.
Problemet är att jag nog inte är speciellt nischad själv. Jag skriver om det som dyker upp i skallen, vilket kan vara av väldigt skiftande natur. Snarare har jag regler för vad jag inte skriver om. Jag skriver till exempel aldrig om privata saker eller vad jag åt till frukost. "Tyvärr" är det emellertid just sådant som får flest läsare. Men jag behöver inte gå längre än till mig själv - jag skiter fullständigt i om någon bloggare har ätit havregrynsgröt med blåbär till frukost innan han eller hon gick ut med hunden. Folk gör sådant hela tiden. Jag vill inte läsa om vardagssaker - jag kan göra dem i stället.
Men åter till nischningen (är det ens ett korrekt ord?). Jag hade någon tanke om att skriva om sjuksköterskeutbildningen. Mitt liv som sjuksköterskestudent. Men hur kul blir det i längden? Idag hade vi föreläsning. Det var... intressant. Sedan hade vi seminarium. Det var... också intressant.
Eller detta kanske är något? Ska jag skriva om studentlivet? Om livet som blivande sjuksköterska. Och som medlem i eminenta Brygghuskören såklart, som är en given del i mitt studentliv.
Ska jag nischa min blogg tycker ni? Är jag för fladdrig i mina ämnesval för inläggen?
En väldigt onischad bild.
Ha det bra
/Mari
måndag 16 juli 2012
Konsten att vara snäll
God kväll!
Vilken sommar vi har, va? Varmare i norr än i söder. Regn, blåst och översvämningar. Vart är världen på väg egentligen? Det är mitten av juli och ännu har vi inte haft någon bålvärme. Inte för att jag personligen längtar efter 30 grader, men lite mindre blåst och någon grad varmare så att man kan sitta på altanen utan att frysa hade jag inte tackat nej till.
Men nu var det ju inte vädret jag hade tänkt skriva om idag, utan en bok som jag nyligen läst ut. Den heter Konsten att vara snäll och är skriven av Stefan Einhorn. Här diskuterar författaren begreppet snäll; vad det innebär och framför allt vad man vinner på att vara det. Han är mycket mån om att framföra att snäll inte är synonymt med att vara dum eller naiv. Att vara snäll är något som man bör sträva efter, då det är något som alla vinner på. Einhorn tar också upp några experiment som på olika sätt har med snällhet och begrepp som kan kopplas till detta att göra, en del ganska dråpliga. Man ställs även som läsare inför etiska dilemman som får en att tänka till. Om du till exempel blir bjuden på middag hos en vän och med all möda försöker få ner den sega, torra köttbiten, vad svarar du då när vännen frågar vad du tyckte om maten? Andra dilemman är av allvarligare natur. Sist i boken diskuterar författaren hur man når framgång genom att vara snäll och lyfter än en gång fram att man enbart vinner på att vara snäll.
Konsten att vara snäll är en bok som jag vill läsa igen. Dels för att den bitvis var riktigt, riktigt bra, men också för att jag känner att jag inte kunde ta till mig allting på en gång. Den behöver troligtvis bearbetas lite och kanske ser jag andra saker andra gången som jag missade första gången.
Budskapet är det dock ingen tvekan om. Var snäll. Snällhet kan ha egoistiska motiv och det är inget fel med det, för alla vinner ändå på det. Och genom snällhet kan du nå framgång.
Einhorn menar att de allra flesta har goda avsikter. Vi slår inte ner varandra när vi blir lite småsura, och tur är väl det. Ändå undrar jag, var vardagssnällheten och hänsynen finns? I vissa sammanhang gömmer den sig väldigt väl. Och även om de allra flesta människorna faktiskt är snälla och vänliga, är det tyvärr de otrevliga och hänsynslösa (eller bara tanklösa?) som man minns bäst. Kvinnan som ställer sig precis utanför butiksentrén med sin barnvagn bred som en ladugårdsdörr eller mannen som bara släpper dörren när du uppenbart kommer gående precis efter honom. Buffliga, tanklösa människor, inte nödvändigtvis ovänliga och onda, men inte heller hänsynstagande och snälla. Det kostar inget att vara snäll, det är faktiskt något som du får betalt för. Du får betalt i ett leende, snällhet tillbaka och en finare värld. Einhorn berättade om flera experiment där summan av kardemumman blev att om person 1 var snäll mot person 2, ledde detta till att person 2 i sin tur var snäll mot person 3. Och så vidare. Snällhet kan alltså spridas över hela jorden, om vi bara anstränger oss.
Vilken sommar vi har, va? Varmare i norr än i söder. Regn, blåst och översvämningar. Vart är världen på väg egentligen? Det är mitten av juli och ännu har vi inte haft någon bålvärme. Inte för att jag personligen längtar efter 30 grader, men lite mindre blåst och någon grad varmare så att man kan sitta på altanen utan att frysa hade jag inte tackat nej till.
Men nu var det ju inte vädret jag hade tänkt skriva om idag, utan en bok som jag nyligen läst ut. Den heter Konsten att vara snäll och är skriven av Stefan Einhorn. Här diskuterar författaren begreppet snäll; vad det innebär och framför allt vad man vinner på att vara det. Han är mycket mån om att framföra att snäll inte är synonymt med att vara dum eller naiv. Att vara snäll är något som man bör sträva efter, då det är något som alla vinner på. Einhorn tar också upp några experiment som på olika sätt har med snällhet och begrepp som kan kopplas till detta att göra, en del ganska dråpliga. Man ställs även som läsare inför etiska dilemman som får en att tänka till. Om du till exempel blir bjuden på middag hos en vän och med all möda försöker få ner den sega, torra köttbiten, vad svarar du då när vännen frågar vad du tyckte om maten? Andra dilemman är av allvarligare natur. Sist i boken diskuterar författaren hur man når framgång genom att vara snäll och lyfter än en gång fram att man enbart vinner på att vara snäll.
Konsten att vara snäll är en bok som jag vill läsa igen. Dels för att den bitvis var riktigt, riktigt bra, men också för att jag känner att jag inte kunde ta till mig allting på en gång. Den behöver troligtvis bearbetas lite och kanske ser jag andra saker andra gången som jag missade första gången.
Budskapet är det dock ingen tvekan om. Var snäll. Snällhet kan ha egoistiska motiv och det är inget fel med det, för alla vinner ändå på det. Och genom snällhet kan du nå framgång.
Einhorn menar att de allra flesta har goda avsikter. Vi slår inte ner varandra när vi blir lite småsura, och tur är väl det. Ändå undrar jag, var vardagssnällheten och hänsynen finns? I vissa sammanhang gömmer den sig väldigt väl. Och även om de allra flesta människorna faktiskt är snälla och vänliga, är det tyvärr de otrevliga och hänsynslösa (eller bara tanklösa?) som man minns bäst. Kvinnan som ställer sig precis utanför butiksentrén med sin barnvagn bred som en ladugårdsdörr eller mannen som bara släpper dörren när du uppenbart kommer gående precis efter honom. Buffliga, tanklösa människor, inte nödvändigtvis ovänliga och onda, men inte heller hänsynstagande och snälla. Det kostar inget att vara snäll, det är faktiskt något som du får betalt för. Du får betalt i ett leende, snällhet tillbaka och en finare värld. Einhorn berättade om flera experiment där summan av kardemumman blev att om person 1 var snäll mot person 2, ledde detta till att person 2 i sin tur var snäll mot person 3. Och så vidare. Snällhet kan alltså spridas över hela jorden, om vi bara anstränger oss.
Och som jag har gjort någon gång innan (tror jag) vill jag avsluta med någon video av Galenskaparna & After Shave som passar in på det jag har skrivit. Om snällhet då är något som förenar oss människor, så är det väl lika bra att strunta i landuppdelningar och ha något gemensamt i stället. Som denna fulländade hymn för hela jorden - Turderland. Hela världens nationalsång, helt enkelt. Vill ni titta så gör ni det, annars kan ni låta bli.
Ha det fint och var snälla mot varandra
/Mari
lördag 7 juli 2012
Kyss mej i ändan!
God kväll!
Tänk er den där känslan när man skrattar så att tårarna rinner. Magen krampar, käken håller på att gå ur led och läpparna kan inte töjas ut mer. Och när man väl hinner ta ett ansträngt andetag så dröjer det inte länge förrän skrattet kommer över en igen.
Den känslan har jag haft två gånger idag. Första gången var vid matbordet, när korken till läskflaskan studsade iväg och hamnade rakt i såsskålen. Det var kanske inte så skoj egentligen, men det brast och jag kunde inte sluta skratta!
Andra gången var när jag skulle ringa ett samtal. Jag lyfte luren men där hördes bara ett brus, och därför försökte jag med den andra handen att rucka på sladden som gick in i den delen av telefonen som sitter på väggen. Detta fick till följd att telefonen lossnade från väggen och blev hängande. Och så kom skrattet över mig igen. Jag skrattade så att tårarna rann och gränsen till att börja gråta på riktigt var hårfin. När jag efter fem minuters skrattande försökte ringa igen, fick jag genast lägga på, på grund av att en ny skrattsalva var på väg.
En ganska underbar känsla, inte sant? Fast man inte vet vad man egentligen skrattar åt så skrattar man så att man inte får någon luft.
Första gången som jag minns att jag upplevde detta var när jag i femårsåldern såg på när farmor spelade ett Fortunaspel. Ett spel som jag fortfarande har kvar och ibland spelar tillsammans med min bästa kompis. Men denna gång gick det tydligen dåligt för farmor, för varje gång som en kula missade och hon inte fick några poäng så utbrast hon "kyss mej i ändan" och det var nog första gången jag hörde detta uttryck, för åh vad jag skrattade! Och det är ju klart, det är ett ganska kul uttryck när man tänker efter. Och det är alltid kul när det är kul som jag brukar säga.
Så skratta, skratta, skratta. Det finns alltid små lustigheter i vardagen som är värda att skratta gott åt! :)
Ha det bra
/Mari
Tänk er den där känslan när man skrattar så att tårarna rinner. Magen krampar, käken håller på att gå ur led och läpparna kan inte töjas ut mer. Och när man väl hinner ta ett ansträngt andetag så dröjer det inte länge förrän skrattet kommer över en igen.
Den känslan har jag haft två gånger idag. Första gången var vid matbordet, när korken till läskflaskan studsade iväg och hamnade rakt i såsskålen. Det var kanske inte så skoj egentligen, men det brast och jag kunde inte sluta skratta!
Andra gången var när jag skulle ringa ett samtal. Jag lyfte luren men där hördes bara ett brus, och därför försökte jag med den andra handen att rucka på sladden som gick in i den delen av telefonen som sitter på väggen. Detta fick till följd att telefonen lossnade från väggen och blev hängande. Och så kom skrattet över mig igen. Jag skrattade så att tårarna rann och gränsen till att börja gråta på riktigt var hårfin. När jag efter fem minuters skrattande försökte ringa igen, fick jag genast lägga på, på grund av att en ny skrattsalva var på väg.
En ganska underbar känsla, inte sant? Fast man inte vet vad man egentligen skrattar åt så skrattar man så att man inte får någon luft.
Första gången som jag minns att jag upplevde detta var när jag i femårsåldern såg på när farmor spelade ett Fortunaspel. Ett spel som jag fortfarande har kvar och ibland spelar tillsammans med min bästa kompis. Men denna gång gick det tydligen dåligt för farmor, för varje gång som en kula missade och hon inte fick några poäng så utbrast hon "kyss mej i ändan" och det var nog första gången jag hörde detta uttryck, för åh vad jag skrattade! Och det är ju klart, det är ett ganska kul uttryck när man tänker efter. Och det är alltid kul när det är kul som jag brukar säga.
Så skratta, skratta, skratta. Det finns alltid små lustigheter i vardagen som är värda att skratta gott åt! :)
Ha det bra
/Mari
tisdag 3 juli 2012
En sanning som gör ont
God kväll!
Igår var det en månad sedan jag skrev min tenta. En månad har redan gått på mitt sommarlov. Var tog denna månad vägen? Ja, den ligger väl där bakom någonstans. I historien. Utflykter har jag gjort och slappedagar har jag haft, men jag har jobbat också. "Varje-dag-städning" på dagis och storstädning på grundskolan. Tidiga morgnar är det, jag går upp klockan tio över fem. Om man nu skall säga något positivt om dessa tidiga morgnar så är det att inget slår den tystnad och stillhet som infinner sig vid den tiden. Fåglarna sjunger och lockar upp solen att smeka trädtopparna och hustaken. Ibland dansar älvorna ute på ängen...
Jag tänkte att jag skulle skriva något tänkvärt och djupt idag, men min hjärna är tom efter jobbdagen. Dessutom känner jag att jag får mer uppslag till att skriva när jag går i skolan, för det är fler saker i den vardagen som retar upp mig, gör mig glad eller tankfull. Inte menat att jag går omkring som en vilje- och tankelös zombie under sommaren, nej, men jag tillåter min filosofiska sida att ta lite semester.
Dock kan jag säga att jag såg en jättebra film häromdagen. HOME heter den. Kanske kan man säga att det är en dokumentär, men inte en vanlig dokumentär. Den handlar om vårt hem. Jorden alltså. Allt är filmat ovanifrån. Den handlar om vad människan har gjort med vår vackra jord under den korta tid som hon levt här. Inga anklagelser, inga uppmaningar. Den handlar om sanningen. Och sanningen gör ont.
Hela filmen finns tydligen på Youtube, men ni bestämmer själva om ni vill se den. Den är, som ni kan se i trailern här nedan, fantastiskt vackert gjord och väldigt gripande.
Vad har vi gjort?
/Mari
Igår var det en månad sedan jag skrev min tenta. En månad har redan gått på mitt sommarlov. Var tog denna månad vägen? Ja, den ligger väl där bakom någonstans. I historien. Utflykter har jag gjort och slappedagar har jag haft, men jag har jobbat också. "Varje-dag-städning" på dagis och storstädning på grundskolan. Tidiga morgnar är det, jag går upp klockan tio över fem. Om man nu skall säga något positivt om dessa tidiga morgnar så är det att inget slår den tystnad och stillhet som infinner sig vid den tiden. Fåglarna sjunger och lockar upp solen att smeka trädtopparna och hustaken. Ibland dansar älvorna ute på ängen...
Jag tänkte att jag skulle skriva något tänkvärt och djupt idag, men min hjärna är tom efter jobbdagen. Dessutom känner jag att jag får mer uppslag till att skriva när jag går i skolan, för det är fler saker i den vardagen som retar upp mig, gör mig glad eller tankfull. Inte menat att jag går omkring som en vilje- och tankelös zombie under sommaren, nej, men jag tillåter min filosofiska sida att ta lite semester.
Dock kan jag säga att jag såg en jättebra film häromdagen. HOME heter den. Kanske kan man säga att det är en dokumentär, men inte en vanlig dokumentär. Den handlar om vårt hem. Jorden alltså. Allt är filmat ovanifrån. Den handlar om vad människan har gjort med vår vackra jord under den korta tid som hon levt här. Inga anklagelser, inga uppmaningar. Den handlar om sanningen. Och sanningen gör ont.
Hela filmen finns tydligen på Youtube, men ni bestämmer själva om ni vill se den. Den är, som ni kan se i trailern här nedan, fantastiskt vackert gjord och väldigt gripande.
Vad har vi gjort?
(kör på helskärm i HD, det blir mer effektfullt då)
Hela filmen hittar du här.
torsdag 21 juni 2012
Jag är boken. Är du boken?
God afton!
Äntligen verkar det som om sommaren har kommit, om än blygsamt. I morgon blir det emellertid regn, det är ju midsommarafton. Och då kan det ju inte vara fint väder.
Jag är så nöjd för tillfället. Tentan som skrevs innan sommarlovet har jag fått godkänt och mer på, sommarjobbets första vecka är avklarad och jag har läst böcker. Inlåsta av Emma Donoghue läste jag ut idag och den kan jag verkligen rekommendera! I förra inlägget har jag skrivit vad den handlar om. Ruskigt bra var den, så gripande och välskriven.
Och apropå böcker så fick jag idag svar från Bokhäxan BabaJaga. Vad i herrans namn är då detta, undrar ni. Tipset om bokhäxan fick jag av en god vän. Det går ut på att man i ett formulär får skriva 20 meningar om sig själv, där alla meningar börjar på "Jag är". Givetvis kan man byta ut "är" mot brukar, gillar, tycker, önskar etc. Man fyller därefter i sin mejladress och sin ålder (du får vara mellan 13 och 25). Och vips, några dagar senare har BabaJaga svarat i form av ett lyckobrev där hon skriver sin lilla tolkning av dig, någon uppmaning och uppmuntrande ord. Sedan får du tre boktips som hon har baserat på ditt formulär. Klicka här så kommer du direkt till sidan om du vill läsa om "Jag är boken" som det hela kallas.
Av de tre boktipsen jag fick har jag läst en sedan innan - och det är antagligen bra för då betyder det ju att boken passade mig. Boken i fråga var Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith men då denna bok har flera uppföljare kanske jag läser någon av dem.
De andra två böckerna var Kalak av Kim Leine samt En dåre fri av Beate Grimsrud. Jag har ännu inte satt mig in i vad de handlar om, men jag har tänkt att läsa dem och då får ni säkert se ett par rader om dem här på bloggen.
För tillfället tänkte jag dock läsa lite dikter. Har fått tag på två gamla diktsamlingar, en med Gustaf Fröding och en med August Strindberg. Jag tycker faktiskt om att läsa dikter, men de ska helst läsas högt, så att rytm och känsla kommer fram på bästa sätt.
Nej nu ska jag inte traggla om böcker mer idag. Det kanske blir tjatigt i längden att läsa om. Men som avslutning får ni läsa en vacker dikt av Fröding (som tyvärr inte verkar finnas med i diktsamlingen jag har kommit över).
En kärleksvisa
"Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.
Den drömmen som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå."
Trevlig midsommar på er alla!
/Mari
Äntligen verkar det som om sommaren har kommit, om än blygsamt. I morgon blir det emellertid regn, det är ju midsommarafton. Och då kan det ju inte vara fint väder.
Jag är så nöjd för tillfället. Tentan som skrevs innan sommarlovet har jag fått godkänt och mer på, sommarjobbets första vecka är avklarad och jag har läst böcker. Inlåsta av Emma Donoghue läste jag ut idag och den kan jag verkligen rekommendera! I förra inlägget har jag skrivit vad den handlar om. Ruskigt bra var den, så gripande och välskriven.
Och apropå böcker så fick jag idag svar från Bokhäxan BabaJaga. Vad i herrans namn är då detta, undrar ni. Tipset om bokhäxan fick jag av en god vän. Det går ut på att man i ett formulär får skriva 20 meningar om sig själv, där alla meningar börjar på "Jag är". Givetvis kan man byta ut "är" mot brukar, gillar, tycker, önskar etc. Man fyller därefter i sin mejladress och sin ålder (du får vara mellan 13 och 25). Och vips, några dagar senare har BabaJaga svarat i form av ett lyckobrev där hon skriver sin lilla tolkning av dig, någon uppmaning och uppmuntrande ord. Sedan får du tre boktips som hon har baserat på ditt formulär. Klicka här så kommer du direkt till sidan om du vill läsa om "Jag är boken" som det hela kallas.
Av de tre boktipsen jag fick har jag läst en sedan innan - och det är antagligen bra för då betyder det ju att boken passade mig. Boken i fråga var Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith men då denna bok har flera uppföljare kanske jag läser någon av dem.
De andra två böckerna var Kalak av Kim Leine samt En dåre fri av Beate Grimsrud. Jag har ännu inte satt mig in i vad de handlar om, men jag har tänkt att läsa dem och då får ni säkert se ett par rader om dem här på bloggen.
För tillfället tänkte jag dock läsa lite dikter. Har fått tag på två gamla diktsamlingar, en med Gustaf Fröding och en med August Strindberg. Jag tycker faktiskt om att läsa dikter, men de ska helst läsas högt, så att rytm och känsla kommer fram på bästa sätt.
Nej nu ska jag inte traggla om böcker mer idag. Det kanske blir tjatigt i längden att läsa om. Men som avslutning får ni läsa en vacker dikt av Fröding (som tyvärr inte verkar finnas med i diktsamlingen jag har kommit över).
En kärleksvisa
"Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.
Den drömmen som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå."
Trevlig midsommar på er alla!
/Mari
lördag 16 juni 2012
Bokhopkok
God kväll!
Denna sommar har jag sagt att jag ska läsa mycket. Då jag sedan i höstas har läst pinsamt få skönlitterära böcker (när jag har plöjt otaliga sidor kurslitteratur blir jag lätt trött i ögonen och har inte någon lust att fortsätta läsa ens en bra, spännande bok) tänkte jag att nu måste jag läsa lite, för jag vet hur härligt det är att ta sig in i böckernas värld. Än så länge har jag läst en bok, en tjock sagobok av H.C. Andersen (första bandet av sex) innehållandes bland annat Den lilla sjöjungfrun, Elddonet och Lyckans galoscher. En sagobok, tänker ni, vad barnsligt och enkelt att läsa det. Ack, vad fel ni har. Faktum är att jag efter att ha läst denna bok inser att många av H.C. Andersens sagor inte alls är speciellt barnvänliga. Den lilla sjöjungfrun liknar till exempel inte på långa vägar Disneys version och är mycket grymmare. Språket är dessutom gammaldags och kan bitvis vara svårt att ta till sig, det kräver lite träning innan man helt kommer in i det. Men när man väl har gjort det så upptäcker man att H.C. Andersens sagor inte alls bara är för små barn. Vuxna med ett uns barnasinne kvar kan också uppskatta dessa sagoskatter.
Nästa bok jag har tänkt att läsa heter Inlåsta och är skriven av Emma Donoghue. Det är en bok jag har fått av min kompis, och jag känner inte till författaren sedan innan. Boken handlar tydligen om pojken Jack som bor tillsammans med sin mamma i ett låst rum, och han vet ingenting om världen utanför. De kan inte ta sig ut, men varje kväll måste Jack gå och lägga sig i garderoben och då kommer mannen som håller dem vid liv - och inlåsta. Jack vet bara om världen som hans mamma har skapat åt honom, men om de ska kunna överleva så måste de ta sig ut.
Detta är vad jag har fått fram av att läsa på baksidan. Ska nog ge mig på den i morgon. Jag brukar ta ganska lång tid på mig att läsa ut böcker, inte för att jag läser långsamt utan för att jag ofta blir otålig. Jag kan således läsa ett kapitel och sedan måste jag göra något annat. Om inte boken i fråga är något alldeles extra, förstås.
Ha det bra
/Mari
Denna sommar har jag sagt att jag ska läsa mycket. Då jag sedan i höstas har läst pinsamt få skönlitterära böcker (när jag har plöjt otaliga sidor kurslitteratur blir jag lätt trött i ögonen och har inte någon lust att fortsätta läsa ens en bra, spännande bok) tänkte jag att nu måste jag läsa lite, för jag vet hur härligt det är att ta sig in i böckernas värld. Än så länge har jag läst en bok, en tjock sagobok av H.C. Andersen (första bandet av sex) innehållandes bland annat Den lilla sjöjungfrun, Elddonet och Lyckans galoscher. En sagobok, tänker ni, vad barnsligt och enkelt att läsa det. Ack, vad fel ni har. Faktum är att jag efter att ha läst denna bok inser att många av H.C. Andersens sagor inte alls är speciellt barnvänliga. Den lilla sjöjungfrun liknar till exempel inte på långa vägar Disneys version och är mycket grymmare. Språket är dessutom gammaldags och kan bitvis vara svårt att ta till sig, det kräver lite träning innan man helt kommer in i det. Men när man väl har gjort det så upptäcker man att H.C. Andersens sagor inte alls bara är för små barn. Vuxna med ett uns barnasinne kvar kan också uppskatta dessa sagoskatter.
Nästa bok jag har tänkt att läsa heter Inlåsta och är skriven av Emma Donoghue. Det är en bok jag har fått av min kompis, och jag känner inte till författaren sedan innan. Boken handlar tydligen om pojken Jack som bor tillsammans med sin mamma i ett låst rum, och han vet ingenting om världen utanför. De kan inte ta sig ut, men varje kväll måste Jack gå och lägga sig i garderoben och då kommer mannen som håller dem vid liv - och inlåsta. Jack vet bara om världen som hans mamma har skapat åt honom, men om de ska kunna överleva så måste de ta sig ut.
Detta är vad jag har fått fram av att läsa på baksidan. Ska nog ge mig på den i morgon. Jag brukar ta ganska lång tid på mig att läsa ut böcker, inte för att jag läser långsamt utan för att jag ofta blir otålig. Jag kan således läsa ett kapitel och sedan måste jag göra något annat. Om inte boken i fråga är något alldeles extra, förstås.
Ha det bra
/Mari
torsdag 14 juni 2012
En tanke till att lägga på högen
God middag!
Jag undrar när sommaren 2012 har tänkt att komma? Igår hade jag en liten förhoppning under förmiddagen, då det var varmt och kvalmigt, sådär som svensk sommar brukar vara. Timmen senare började det åska och regna. Jaha, det var den sommaren, tänkte jag, för nu är det tydligen höst. Men det är antagligen inte lönt att klaga på det blygsamma vädret, för i mitten av juli smäller det säkert till och blir så hett att man utan problem kan steka ägg på sin panna.
Tre av fem delar på tentan kom upp på nätet igår och det är alltid lika spännande/hemskt/ångestladdat att logga in och titta efter. Hittills har det dock gått väldigt bra. Det är så enormt skönt att få ett kvitto på att man har valt rätt utbildning och att man faktiskt har förstått någonting. Anatomi och fysiologi är faktiskt kul. Det är roligt att kunna saker om vår fascinerande människokropp och ju mer man läser desto mer förundrad blir man över att allt faktiskt fungerar, för det mesta i alla fall. För det finns faktiskt en hel mängd saker som skulle kunna gå fel...
Jag har faktiskt inte så mycket mer att säga idag. Ville mest skriva ett litet inlägg så att ni tappra läsare som rotar runt i min hög med tankar hittar en ny tanke.
Dagens positiva: min katt skrek som en stucken gris utanför min dörr i morse och när jag öppnade for han som en raket upp i sängen och började spinna innan han (efter lite trampande) lade sig till rätta. Mysfaktor: omätbar.
Ha det bra
/Mari
P.S. Den 10 juni var det exakt ett år sedan jag tog studenten. Och igår var det ett år sedan min bästa kompis och jag gjorde vår tripp till London!
Jag undrar när sommaren 2012 har tänkt att komma? Igår hade jag en liten förhoppning under förmiddagen, då det var varmt och kvalmigt, sådär som svensk sommar brukar vara. Timmen senare började det åska och regna. Jaha, det var den sommaren, tänkte jag, för nu är det tydligen höst. Men det är antagligen inte lönt att klaga på det blygsamma vädret, för i mitten av juli smäller det säkert till och blir så hett att man utan problem kan steka ägg på sin panna.
Tre av fem delar på tentan kom upp på nätet igår och det är alltid lika spännande/hemskt/ångestladdat att logga in och titta efter. Hittills har det dock gått väldigt bra. Det är så enormt skönt att få ett kvitto på att man har valt rätt utbildning och att man faktiskt har förstått någonting. Anatomi och fysiologi är faktiskt kul. Det är roligt att kunna saker om vår fascinerande människokropp och ju mer man läser desto mer förundrad blir man över att allt faktiskt fungerar, för det mesta i alla fall. För det finns faktiskt en hel mängd saker som skulle kunna gå fel...
Jag har faktiskt inte så mycket mer att säga idag. Ville mest skriva ett litet inlägg så att ni tappra läsare som rotar runt i min hög med tankar hittar en ny tanke.
Dagens positiva: min katt skrek som en stucken gris utanför min dörr i morse och när jag öppnade for han som en raket upp i sängen och började spinna innan han (efter lite trampande) lade sig till rätta. Mysfaktor: omätbar.
Ha det bra
/Mari
P.S. Den 10 juni var det exakt ett år sedan jag tog studenten. Och igår var det ett år sedan min bästa kompis och jag gjorde vår tripp till London!
tisdag 5 juni 2012
Nu är jag ett barn igen
God middag!
Halv ett är klockan när jag börjar skriva detta och jag har inte fått mycket uträttat idag. Och det känns fruktansvärt skönt. Min fina katt ligger och gosar i min obäddade säng och jag ger honom sällskap då och då. Frukost åt jag sent, framför tv:n dessutom.
Nu när jag är hemma, är jag ett barn igen. Jag sa det till mina föräldrar när jag kom hem för sommaren, att "nu är jag ett barn igen, så nu får ni ta ansvar för mig". Det kanske inte är riktigt så det fungerar, men nog är det skönt att kunna känna att man inte behöver ta fullt ansvar för allting helt själv, utan att man kan hjälpas åt. Så därför har idag blivit en dag då jag skjuter på saker. "Jag gör det i eftermiddag" har jag sagt till mig själv hela förmiddagen. Bara själva känslan att faktiskt kunna säga så är ganska härlig! För tänk, när du sitter och pluggar kan du inte säga så. Då måste pluggandet ske nu, just nu. Så därför, när jag inte har något plugg att ta itu med, unnar jag mig lyxen att skjuta lite på saker.
Den avslappnade inställningen till livet tror jag håller på att försvinna lite. Man ska göra allt alltid och ändå ha tid för sig själv, och det förstår ju vilken dumbom som helst att den ekvationen inte går ihop. Men för att då få lite tid till sig själv så planeras det in mindfulness-sessioner, yogapass och gruppmeditation mellan alla vardagliga måsten samt krav från jobb och skola. "Måste hinna slappna av" är ett skrämmande uttryck som indikerar att något har gått för långt. Och för att då hinna detta läser du mindfulness- och duärsåjävlabra-böcker på bussen vilket gör dig bara mer stressad, trots att du tror att du ska lära dig något om dig själv av en bok som en främmande människa har skrivit. Men är det inte en lite väl obehaglig tanke att man ska behöva boka in organiserade avslappningsträffar i ottan innan jobb eller skola börjar, eller på kvällen när man sliten kommer hem, för att kunna slappna av? Har folk över huvud taget glömt bort att man bara kan lägga sig på sängen och glo i taket?
Nu ska jag återgå till att skjuta upp dammsugningen lite till. Bara för att jag kan.
Ha det bra
/Mari
Halv ett är klockan när jag börjar skriva detta och jag har inte fått mycket uträttat idag. Och det känns fruktansvärt skönt. Min fina katt ligger och gosar i min obäddade säng och jag ger honom sällskap då och då. Frukost åt jag sent, framför tv:n dessutom.
Nu när jag är hemma, är jag ett barn igen. Jag sa det till mina föräldrar när jag kom hem för sommaren, att "nu är jag ett barn igen, så nu får ni ta ansvar för mig". Det kanske inte är riktigt så det fungerar, men nog är det skönt att kunna känna att man inte behöver ta fullt ansvar för allting helt själv, utan att man kan hjälpas åt. Så därför har idag blivit en dag då jag skjuter på saker. "Jag gör det i eftermiddag" har jag sagt till mig själv hela förmiddagen. Bara själva känslan att faktiskt kunna säga så är ganska härlig! För tänk, när du sitter och pluggar kan du inte säga så. Då måste pluggandet ske nu, just nu. Så därför, när jag inte har något plugg att ta itu med, unnar jag mig lyxen att skjuta lite på saker.
Den avslappnade inställningen till livet tror jag håller på att försvinna lite. Man ska göra allt alltid och ändå ha tid för sig själv, och det förstår ju vilken dumbom som helst att den ekvationen inte går ihop. Men för att då få lite tid till sig själv så planeras det in mindfulness-sessioner, yogapass och gruppmeditation mellan alla vardagliga måsten samt krav från jobb och skola. "Måste hinna slappna av" är ett skrämmande uttryck som indikerar att något har gått för långt. Och för att då hinna detta läser du mindfulness- och duärsåjävlabra-böcker på bussen vilket gör dig bara mer stressad, trots att du tror att du ska lära dig något om dig själv av en bok som en främmande människa har skrivit. Men är det inte en lite väl obehaglig tanke att man ska behöva boka in organiserade avslappningsträffar i ottan innan jobb eller skola börjar, eller på kvällen när man sliten kommer hem, för att kunna slappna av? Har folk över huvud taget glömt bort att man bara kan lägga sig på sängen och glo i taket?
Nu ska jag återgå till att skjuta upp dammsugningen lite till. Bara för att jag kan.
Ha det bra
/Mari
söndag 3 juni 2012
Mitt sommarlov är här!
God kväll allihopa!
Igår skrev jag terminens sista tenta och det känns så skönt! Har jag riktig tur har jag klarat alla delar, men om jag får göra om någon del går inte världen under. Tror jag i alla fall.
Nu har jag alltså officiellt sommarlov, eftersom terminen tog slut idag. På en söndag. Lite knasigt är det allt. Och vad som också är knasigt är att du inte kan slappna av direkt efter en tenta. Du har gått och laddat i flera veckor och dagarna innan är du helt slut. Så när tentan är skriven och du går därifrån med ett lätt sinnelag (om det har gått bra förstås) är du trots detta speedad som en surikat på koffein.
Det är först idag som jag verkligen har kunnat slappna av och efter eftermiddagskaffet var mina ögonlock så tunga och min kropp så slö att jag knappt orkade gå till min säng. Jag har börjat vakna till liv någotsånär, men seg är jag fortfarande. Kvällen ska tillbringas framför tv:n, så det så. Först ska jag titta klart på föreställningen Claes Eriksson MAX som mina föräldrar var vänliga nog att spela in. Sedan börjar det en ny serie som handlar om en barnmorska på 50-talet. Så jag har fullt upp...
Men alltså: sommarlov! Min första termin på sjuksköterskeprogrammet är avklarad och jag känner mig både stolt och tillfreds. Det kan nog bli något, det här. Och innan den andra terminen inleds har jag tre månader av underbar sommar framför mig.
Ha det bra
/Mari
Igår skrev jag terminens sista tenta och det känns så skönt! Har jag riktig tur har jag klarat alla delar, men om jag får göra om någon del går inte världen under. Tror jag i alla fall.
Nu har jag alltså officiellt sommarlov, eftersom terminen tog slut idag. På en söndag. Lite knasigt är det allt. Och vad som också är knasigt är att du inte kan slappna av direkt efter en tenta. Du har gått och laddat i flera veckor och dagarna innan är du helt slut. Så när tentan är skriven och du går därifrån med ett lätt sinnelag (om det har gått bra förstås) är du trots detta speedad som en surikat på koffein.
Det är först idag som jag verkligen har kunnat slappna av och efter eftermiddagskaffet var mina ögonlock så tunga och min kropp så slö att jag knappt orkade gå till min säng. Jag har börjat vakna till liv någotsånär, men seg är jag fortfarande. Kvällen ska tillbringas framför tv:n, så det så. Först ska jag titta klart på föreställningen Claes Eriksson MAX som mina föräldrar var vänliga nog att spela in. Sedan börjar det en ny serie som handlar om en barnmorska på 50-talet. Så jag har fullt upp...
Men alltså: sommarlov! Min första termin på sjuksköterskeprogrammet är avklarad och jag känner mig både stolt och tillfreds. Det kan nog bli något, det här. Och innan den andra terminen inleds har jag tre månader av underbar sommar framför mig.
Ha det bra
/Mari
torsdag 24 maj 2012
Sol, svett och dårar?
God kväll! Eller god eftermiddag om ni hellre vill det.
Den meteorologiska sommaren har kommit till Kronobergs län fick jag höra på radion i morse. Det känns ju tryggt att få veta det, om nu inte svetten som tränger fram både här och där (mest där) och alla badklädesklädda solbadande studenter var övertygande nog. Solen skiner på mina rena gardiner i lägenheten, och lägenheten, ja den är också varm som en brännugn då solen står på från ett-tiden på dagen tills den försvinner bakom hustaken vid halv tio-snåret. Då flyger mina fönster upp och in strömmar kvällsluften tillsammans med en massa flygfä som inar runt öronen när man ska sova. För det är ju något väldigt irriterande. Man ligger där i dunklet och försöker sova, då hör man plötsligt ett "iiiiii" som blir starkare och starkare. I alla fall jag har den taktiken att jag då, snabbare än en vessla, flaxar till med armarna som en galning, för ett myggbett i örat vill man ju inte ha. Och så tänder jag lampan vid sängen, och tittar runt omkring mig. Tro f-n då att man inte ser myggj-veln (ursäkta språket men har ni en aning om vad jag pratar om så förstår ni)! Nej, jag kan riktigt föreställa mig hur den har gömt sig någonstans och sitter och fnissar så att vingarna fladdrar. Släcker man och tror att allt är lugnt, hör man snart igen "iiiiiiii"...
"Men för att komma till mitt egentliga ärende" som Allan Preussen sa en gång. Solen är här, det märker vi, och ur diverse hålor, bon och gryt eller vad nu studenter kan tänkas bo i, så väller bokstavligen folk ut här på campus! Varenda gräsplätt tas upp av sollapande ungdomar som letat fram bikinin eller badshortsen ur den allra stökigaste tvätthögen i studentettan, där de legat sen förra sommaren. Men bor man som jag två trappor upp är det inte lika enkelt att välla ut från mitt fönster. En del kroppsliga skador skulle nog uppstå om jag tog den vägen. Men faktum är nog att de kroppsliga skador på de studenter som ligger ute och solar tillsammans med skolböckerna hela dagarna får värre kroppsliga skador. UV-strålningen är ett ständigt diskuterat ämne, varje sommar är det samma visa. Ändå lär sig aldrig folk, utan går i stället omkring som en sämre imitation av Dannebrogen. Danska flaggan alltså. Det går över mitt stackars förstånd att vara ute en hel dag utan solkräm på sommaren. Å andra sidan har jag en hudtyp som hellre blir rosa än gyllenbrun, men ändå.
Du blir fortare rynkig om du solar mycket, så är det bara. Jag läser till sjuksköterska så jag vet saker. Nej men allvarligt, i hudens mellanskikt, det som brukar kallas för läderhuden, finns bl. a. blod, nerver och bindväv. Bindväven har elastiska fibrer i sig, som gör att huden är smidig och slät. Men om man solar mycket förstörs dessa elastiska fibrer snabbare än normalt, och huden åldras fortare. Och att solande ökar risken för hudcancer är väl knappast en nyhet för någon. Ändå så verkar det vara så fruktansvärt jobbigt och tungt att köpa den där flaskan med solkräm. En ganska billig livförsäkring om du frågar mig.
"Man blir ju inte brun" säger någon. Jo, det blir man säger jag. Du får dessutom en jämnare färg och slipper fjälla som en liten abborre efter en dag i solen.
"Jag tycker min hud tål solen". Nej, det gör den inte om du är ljus. Mörkhyade personer har bättre skydd, visst, men all UV-strålning filtreras inte bort för det (http://www.d-vitamin.se/2012/03/12/varen-ar-har-sola-lagom/).
"Man kommer ju aldrig ihåg att smörja in sig". Förvara solkrämsflaskan bredvid bikinin eller solglasögonen. Problem solved.
Dessutom, solglasögon skyddar också mot UV-strålning. Om de är polariserade. Solbrillor för 79:50 från klädbutiken skyddar således inte mot solen. Du slipper kisa, men strålningen får du i alla fall.
Men vi ska vara ändå vara tacksamma för den korta period av sommarvärme vi får här i Sverige. Så ut och njut, men glöm inte solkrämen...
Superlångt inlägg det här! Beröm till er som orkade läsa.
Ha det gött i värmen
/Mari
Den meteorologiska sommaren har kommit till Kronobergs län fick jag höra på radion i morse. Det känns ju tryggt att få veta det, om nu inte svetten som tränger fram både här och där (mest där) och alla badklädesklädda solbadande studenter var övertygande nog. Solen skiner på mina rena gardiner i lägenheten, och lägenheten, ja den är också varm som en brännugn då solen står på från ett-tiden på dagen tills den försvinner bakom hustaken vid halv tio-snåret. Då flyger mina fönster upp och in strömmar kvällsluften tillsammans med en massa flygfä som inar runt öronen när man ska sova. För det är ju något väldigt irriterande. Man ligger där i dunklet och försöker sova, då hör man plötsligt ett "iiiiii" som blir starkare och starkare. I alla fall jag har den taktiken att jag då, snabbare än en vessla, flaxar till med armarna som en galning, för ett myggbett i örat vill man ju inte ha. Och så tänder jag lampan vid sängen, och tittar runt omkring mig. Tro f-n då att man inte ser myggj-veln (ursäkta språket men har ni en aning om vad jag pratar om så förstår ni)! Nej, jag kan riktigt föreställa mig hur den har gömt sig någonstans och sitter och fnissar så att vingarna fladdrar. Släcker man och tror att allt är lugnt, hör man snart igen "iiiiiiii"...
"Men för att komma till mitt egentliga ärende" som Allan Preussen sa en gång. Solen är här, det märker vi, och ur diverse hålor, bon och gryt eller vad nu studenter kan tänkas bo i, så väller bokstavligen folk ut här på campus! Varenda gräsplätt tas upp av sollapande ungdomar som letat fram bikinin eller badshortsen ur den allra stökigaste tvätthögen i studentettan, där de legat sen förra sommaren. Men bor man som jag två trappor upp är det inte lika enkelt att välla ut från mitt fönster. En del kroppsliga skador skulle nog uppstå om jag tog den vägen. Men faktum är nog att de kroppsliga skador på de studenter som ligger ute och solar tillsammans med skolböckerna hela dagarna får värre kroppsliga skador. UV-strålningen är ett ständigt diskuterat ämne, varje sommar är det samma visa. Ändå lär sig aldrig folk, utan går i stället omkring som en sämre imitation av Dannebrogen. Danska flaggan alltså. Det går över mitt stackars förstånd att vara ute en hel dag utan solkräm på sommaren. Å andra sidan har jag en hudtyp som hellre blir rosa än gyllenbrun, men ändå.
Du blir fortare rynkig om du solar mycket, så är det bara. Jag läser till sjuksköterska så jag vet saker. Nej men allvarligt, i hudens mellanskikt, det som brukar kallas för läderhuden, finns bl. a. blod, nerver och bindväv. Bindväven har elastiska fibrer i sig, som gör att huden är smidig och slät. Men om man solar mycket förstörs dessa elastiska fibrer snabbare än normalt, och huden åldras fortare. Och att solande ökar risken för hudcancer är väl knappast en nyhet för någon. Ändå så verkar det vara så fruktansvärt jobbigt och tungt att köpa den där flaskan med solkräm. En ganska billig livförsäkring om du frågar mig.
"Man blir ju inte brun" säger någon. Jo, det blir man säger jag. Du får dessutom en jämnare färg och slipper fjälla som en liten abborre efter en dag i solen.
"Jag tycker min hud tål solen". Nej, det gör den inte om du är ljus. Mörkhyade personer har bättre skydd, visst, men all UV-strålning filtreras inte bort för det (http://www.d-vitamin.se/2012/03/12/varen-ar-har-sola-lagom/).
"Man kommer ju aldrig ihåg att smörja in sig". Förvara solkrämsflaskan bredvid bikinin eller solglasögonen. Problem solved.
Dessutom, solglasögon skyddar också mot UV-strålning. Om de är polariserade. Solbrillor för 79:50 från klädbutiken skyddar således inte mot solen. Du slipper kisa, men strålningen får du i alla fall.
Men vi ska vara ändå vara tacksamma för den korta period av sommarvärme vi får här i Sverige. Så ut och njut, men glöm inte solkrämen...
Superlångt inlägg det här! Beröm till er som orkade läsa.
Ha det gött i värmen
/Mari
söndag 13 maj 2012
Och så kommer verkligheten och slår en i ansiktet
God kväll!
Jag undrar om folk var bättre på att studera förr, när det varken fanns mobiler, Facebook och annat sådant tjafs som stjäl ens tid. Jag vet inte hur många gånger jag har hoppat mellan pluggandet och datorn idag. Det är nästan lite sjukt. Men just nu är min pluggmotivation nere i bottnen, även om det är intressant det jag läser om. Jag hittar tusen anledningar till att inte plugga, så var tionde minut reser jag mig från mitt av läroböcker översållade köksbord för att diska, byta handdukar, vattna blommor, kolla mobilen, kolla datorn, gå på toa, frysa in mat, skriva inköpslista och en fruktansvärd massa annat som egentligen kan vänta en timme eller två, när jag faktiskt behöver en paus från pluggandet på riktigt. Fikar gör jag också som aldrig förr, och jag nöjer mig ju inte med en vanlig kopp kaffe. "En muffins är jag allt värd", "Hm, om jag tar en påtår måste jag ju ha något till den slurken, jag tar en kaka". Varför har jag ens sådant hemma när jag inte kan låta bli att äta sådant varje dag?
Jag tog en promenad innan. Rakt ut i naturen gick jag, nästan i alla fall. Följde en slinga i naturreservatet. Åh, vad gott det doftade av nyutslagna blommor och knoppar. Fåglar prasslade bland löven och solens strålar silades genom träden och kittlade mitt ansikte. Jag gick en bit som jag inte har gått förut, och hittade en underbar liten gård. Röd stuga med vita knutar, stengärdsgårdar och susande träd. Bakom huset bredde ängar ut sig, med grönt saftigt gräs. Det var bara jag och naturen. Allt tungt var oändligt långt borta och jag låtsades att jag var ett barn i Alla vi barn i Bullerbyn. Eller ett vanligt barn för den delen. Som inte har några bekymmer eller måsten. Kan ni komma ihåg när ni var helt bekymmerslösa sist? När inget jobbigt väntade eller när man inte gick och grubblade på något. När det största problemet man hade var vad man skulle leka eller hur man skulle kunna få vara uppe liiiite längre på kvällen.
Nej, just det. Ni kommer inte ihåg. Det gör inte jag heller. För det var när man var barn. Men när kom detta jobbiga? När kom ansvaret och måstena? Med skolan antagligen. Och med den vuxna verkligheten som kom emellan. För det är jobbigt att bli vuxen och komma på vad man vill göra. Det är jobbigt att ha ångest inför prov och tentor, inför olika möten och måsten. Det är jobbigt att känna efter.
Ja. Ibland är det mycket som känns tungt, stort som smått. Men att då bara släppa allt, gå ut i naturen eller göra något annat som känns avslappnande, kanske baka något gott, skriva dagbok eller bara "sätta sig och glo", kan göra underverk. För när du kommer tillbaka kan du stå där beredd och möta verkligheten igen med förnyade krafter.
Ha det bra
/Mari
Jag undrar om folk var bättre på att studera förr, när det varken fanns mobiler, Facebook och annat sådant tjafs som stjäl ens tid. Jag vet inte hur många gånger jag har hoppat mellan pluggandet och datorn idag. Det är nästan lite sjukt. Men just nu är min pluggmotivation nere i bottnen, även om det är intressant det jag läser om. Jag hittar tusen anledningar till att inte plugga, så var tionde minut reser jag mig från mitt av läroböcker översållade köksbord för att diska, byta handdukar, vattna blommor, kolla mobilen, kolla datorn, gå på toa, frysa in mat, skriva inköpslista och en fruktansvärd massa annat som egentligen kan vänta en timme eller två, när jag faktiskt behöver en paus från pluggandet på riktigt. Fikar gör jag också som aldrig förr, och jag nöjer mig ju inte med en vanlig kopp kaffe. "En muffins är jag allt värd", "Hm, om jag tar en påtår måste jag ju ha något till den slurken, jag tar en kaka". Varför har jag ens sådant hemma när jag inte kan låta bli att äta sådant varje dag?
Jag tog en promenad innan. Rakt ut i naturen gick jag, nästan i alla fall. Följde en slinga i naturreservatet. Åh, vad gott det doftade av nyutslagna blommor och knoppar. Fåglar prasslade bland löven och solens strålar silades genom träden och kittlade mitt ansikte. Jag gick en bit som jag inte har gått förut, och hittade en underbar liten gård. Röd stuga med vita knutar, stengärdsgårdar och susande träd. Bakom huset bredde ängar ut sig, med grönt saftigt gräs. Det var bara jag och naturen. Allt tungt var oändligt långt borta och jag låtsades att jag var ett barn i Alla vi barn i Bullerbyn. Eller ett vanligt barn för den delen. Som inte har några bekymmer eller måsten. Kan ni komma ihåg när ni var helt bekymmerslösa sist? När inget jobbigt väntade eller när man inte gick och grubblade på något. När det största problemet man hade var vad man skulle leka eller hur man skulle kunna få vara uppe liiiite längre på kvällen.
Nej, just det. Ni kommer inte ihåg. Det gör inte jag heller. För det var när man var barn. Men när kom detta jobbiga? När kom ansvaret och måstena? Med skolan antagligen. Och med den vuxna verkligheten som kom emellan. För det är jobbigt att bli vuxen och komma på vad man vill göra. Det är jobbigt att ha ångest inför prov och tentor, inför olika möten och måsten. Det är jobbigt att känna efter.
Ja. Ibland är det mycket som känns tungt, stort som smått. Men att då bara släppa allt, gå ut i naturen eller göra något annat som känns avslappnande, kanske baka något gott, skriva dagbok eller bara "sätta sig och glo", kan göra underverk. För när du kommer tillbaka kan du stå där beredd och möta verkligheten igen med förnyade krafter.
Ha det bra
/Mari
tisdag 8 maj 2012
Gosedjur, nålar och plåster...
Hej och god eftermiddag!
"Oj, det var ju lite skillnad kan man säga, hehe!" var en kommentar som jag fick från väldigt många när jag bytte från marknadsföringsprogrammet till sjuksköterskeutbildningen.
Och jag är väl benägen att hålla med. Det är en väldig skillnad. Mitt standardsvar på kommentaren ovan blev alltid att "ja men det är nog det här som jag egentligen har varit inne på hela tiden". Det händer att jag fortfarande frågar mig varför jag i hela fridens namn som jag ville läsa till marknadsförare. Lite skyller jag jag på programbeskrivningen, som kanske inte sa hela sanningen. Och att jag inte tänkte igenom det helt och hållet.
Men det var inte marknadsföringen som jag ville skriva om idag. Jag vill skriva om varför jag valde att läsa till sjuksköterska, för på sistone har jag kommit på att det inte alls är så konstigt att jag valt den banan.
När jag var liten hade jag en doktorsväska som jag flitigt använde. Där fanns spruta, syrgas, en sådan där hammare som man slår med under knäskålen för att testa reflexerna, termometer och en "örontittarsak" (jag läser bara första terminen än så "örontittarsak" är acceptabelt att använda). Jag hade även fått ett bandage med en liten fästhake. Jag vet inte hur många gånger det här bandaget lindades på alla möjliga och omöjliga kroppsdelar. Till och med mina gosedjur fick sig en omgång med det där jäkla bandaget.
Och apropå gosedjur så hade jag en period där det förmodligen gick någon epidemi hemma i huset för plötsligt var det flera vaddstoppade plyschvarelser som fick olika sjukdomar. De skulle bäddas ner och naturligtvis fördes det noga anteckningar om djurets temperatur, allmäntillstånd och hur många tabletter som skulle tas. Sprutor måste man ju också ge, tänkte jag och vaccinerade största delen av mina gosedjur (och jag hade fruktansvärt många) genom att ta en nål från anslagstavlan hemma och sticka alla mina stackars gosedjur i armen. Jag minns att jag tyckte att det var lite fascinerande att se nålen gå in genom pälsen på dem... Som tur är var det ju bara vadd jag stack i, annars hade väl blodsmittan varit ett faktum i och med att jag använde samma nål till alla sjuttioelva gosedjur.
På skolutflykterna i lågstadiet vill jag göra det lite roligare än att bara ha ett par plåster i ryggsäcken, och tillverkade en miniförbandslåda av en liten kartong som jag målade en ambulans och ett rött kors på. Min mamma försåg mig med plåster, sårtvätt, koksaltlösning, tejp mot skoskav och säkert något mer. Använde jag någonsin något mer än plåstren? Nej, men allt skulle minsann vara där ändå. Tror till och med pappa hjälpte mig att limma på en klämma på baksidan av lådan så att jag kunde ha den på utsidan av väskan eller jackan så att jag lätt kunde nå den om någon kompis skadade sig.
Så egentligen är det faktiskt inte så konstigt att jag läser till sjuksköterska. Jag har liksom haft det där någonstans, hela tiden. Men i framtiden får jag byta ut gosedjuren mot riktiga människor att sticka i. Det ska bli spännande...
/Mari
"Oj, det var ju lite skillnad kan man säga, hehe!" var en kommentar som jag fick från väldigt många när jag bytte från marknadsföringsprogrammet till sjuksköterskeutbildningen.
Och jag är väl benägen att hålla med. Det är en väldig skillnad. Mitt standardsvar på kommentaren ovan blev alltid att "ja men det är nog det här som jag egentligen har varit inne på hela tiden". Det händer att jag fortfarande frågar mig varför jag i hela fridens namn som jag ville läsa till marknadsförare. Lite skyller jag jag på programbeskrivningen, som kanske inte sa hela sanningen. Och att jag inte tänkte igenom det helt och hållet.
Men det var inte marknadsföringen som jag ville skriva om idag. Jag vill skriva om varför jag valde att läsa till sjuksköterska, för på sistone har jag kommit på att det inte alls är så konstigt att jag valt den banan.
När jag var liten hade jag en doktorsväska som jag flitigt använde. Där fanns spruta, syrgas, en sådan där hammare som man slår med under knäskålen för att testa reflexerna, termometer och en "örontittarsak" (jag läser bara första terminen än så "örontittarsak" är acceptabelt att använda). Jag hade även fått ett bandage med en liten fästhake. Jag vet inte hur många gånger det här bandaget lindades på alla möjliga och omöjliga kroppsdelar. Till och med mina gosedjur fick sig en omgång med det där jäkla bandaget.
Och apropå gosedjur så hade jag en period där det förmodligen gick någon epidemi hemma i huset för plötsligt var det flera vaddstoppade plyschvarelser som fick olika sjukdomar. De skulle bäddas ner och naturligtvis fördes det noga anteckningar om djurets temperatur, allmäntillstånd och hur många tabletter som skulle tas. Sprutor måste man ju också ge, tänkte jag och vaccinerade största delen av mina gosedjur (och jag hade fruktansvärt många) genom att ta en nål från anslagstavlan hemma och sticka alla mina stackars gosedjur i armen. Jag minns att jag tyckte att det var lite fascinerande att se nålen gå in genom pälsen på dem... Som tur är var det ju bara vadd jag stack i, annars hade väl blodsmittan varit ett faktum i och med att jag använde samma nål till alla sjuttioelva gosedjur.
På skolutflykterna i lågstadiet vill jag göra det lite roligare än att bara ha ett par plåster i ryggsäcken, och tillverkade en miniförbandslåda av en liten kartong som jag målade en ambulans och ett rött kors på. Min mamma försåg mig med plåster, sårtvätt, koksaltlösning, tejp mot skoskav och säkert något mer. Använde jag någonsin något mer än plåstren? Nej, men allt skulle minsann vara där ändå. Tror till och med pappa hjälpte mig att limma på en klämma på baksidan av lådan så att jag kunde ha den på utsidan av väskan eller jackan så att jag lätt kunde nå den om någon kompis skadade sig.
Så egentligen är det faktiskt inte så konstigt att jag läser till sjuksköterska. Jag har liksom haft det där någonstans, hela tiden. Men i framtiden får jag byta ut gosedjuren mot riktiga människor att sticka i. Det ska bli spännande...
/Mari
fredag 27 april 2012
Tenta, halsont, regn och sol
God kväll!
Kvällen innan tentan. Alla som någonsin läst på universitet eller högskola vet vad jag pratar om. Har jag läst tillräckligt? Kan jag klämma in något mer i skallen? Kan jag något överhuvud taget? Tänk om jag missuppfattat och pluggat på helt fel saker? Tänk om jag inte kan svara på en enda fråga?
Prestationsångest. Måste klara tentan, vill inte göra omtenta och halka efter, även om omtentor är väldigt vanligt. Har jag inte läst någonstans dessutom att de som gör omtentor blir duktigare, eftersom de får repetera mer och därmed behåller kunskapen i stället för att arkivera den långt inne i hjärnans dammigaste förråd? Jag tror jag har läst det. Hm.
Dumma, dumma halsmandlar dessutom som bestämt sig för att de borde få ta lite mer plats i mitt liv. Vaknade tidigare i veckan och trodde jag skulle dö allra minst eftersom jag inte kunde svälja hur mycket jag än tog i. Vita prickar i halsen och svullna pingisbollar utanpå. Kul. Förmodligen ett resultat av stress över tentan och att jag nyss haft två förkylningar på rad. Fortfarande irriterande dock. Och än har det inte gått över, även om jag nu kan svälja utan att använda varenda liten muskel i kroppen.
Oj, vad negativt det blev helt plötsligt, det var inte meningen. Och vad är budskapet den här gången, undrar ni? Det finns inget budskap den här gången, jag har inte kommit på något.
Men för att slänga in något positivt kan jag säga att nu skiner solen efter en eftermiddag med sporadiska, ilskna regnskurar. Så nu kan jag kanske ta den där "rensa-hjärnan-innan-tentan-promenaden" som jag har gått och tänkt på hela dagen. Frisk luft har aldrig skadat någon. Hah! Där har vi ju ett budskap. Perfekt, då slapp jag att tänka mer på det.
Alltså. I morgon har jag tenta och hoppas samtidigt att mina hyperaktiva halsmandlar har lugnat sig en aning. Nu ska jag ut och gå, för frisk luft har inte skadat någon.
/Mari
Kvällen innan tentan. Alla som någonsin läst på universitet eller högskola vet vad jag pratar om. Har jag läst tillräckligt? Kan jag klämma in något mer i skallen? Kan jag något överhuvud taget? Tänk om jag missuppfattat och pluggat på helt fel saker? Tänk om jag inte kan svara på en enda fråga?
Prestationsångest. Måste klara tentan, vill inte göra omtenta och halka efter, även om omtentor är väldigt vanligt. Har jag inte läst någonstans dessutom att de som gör omtentor blir duktigare, eftersom de får repetera mer och därmed behåller kunskapen i stället för att arkivera den långt inne i hjärnans dammigaste förråd? Jag tror jag har läst det. Hm.
Dumma, dumma halsmandlar dessutom som bestämt sig för att de borde få ta lite mer plats i mitt liv. Vaknade tidigare i veckan och trodde jag skulle dö allra minst eftersom jag inte kunde svälja hur mycket jag än tog i. Vita prickar i halsen och svullna pingisbollar utanpå. Kul. Förmodligen ett resultat av stress över tentan och att jag nyss haft två förkylningar på rad. Fortfarande irriterande dock. Och än har det inte gått över, även om jag nu kan svälja utan att använda varenda liten muskel i kroppen.
Oj, vad negativt det blev helt plötsligt, det var inte meningen. Och vad är budskapet den här gången, undrar ni? Det finns inget budskap den här gången, jag har inte kommit på något.
Men för att slänga in något positivt kan jag säga att nu skiner solen efter en eftermiddag med sporadiska, ilskna regnskurar. Så nu kan jag kanske ta den där "rensa-hjärnan-innan-tentan-promenaden" som jag har gått och tänkt på hela dagen. Frisk luft har aldrig skadat någon. Hah! Där har vi ju ett budskap. Perfekt, då slapp jag att tänka mer på det.
Alltså. I morgon har jag tenta och hoppas samtidigt att mina hyperaktiva halsmandlar har lugnat sig en aning. Nu ska jag ut och gå, för frisk luft har inte skadat någon.
/Mari
lördag 14 april 2012
Kontraster
God afton!
Tiden går och nu är vi inne i april. Våren har inte riktigt velat ta för sig så mycket som vi kanske har önskat, men en tröst är ju att april brukar vara en sådan månad. Ena dagen högsommarvärme, nästa dag snöstorm.
Jag var ute och gick nyss, för att rensa hjärnan från allt vad pluggande heter. Det blev en runda genom skogen längs med sjön. Jag korsade en stillastående bäck, doppade fingrarna i det iskalla vattnet. Alla fåglar försökte överrösta varandra och i fjärran hördes skrål från studenter som redan hade börjat lördagsfirandet.
Kontraster. Hur kan två så olika upplevelser befinna sig så nära varandra? Jag tänkte på fåglarna, som inte hade en aning om att det var en lördagskväll i mitten av april. Jag tänkte på studenterna inne bland husen, som inte hade en aning om att fåglarna sjöng hundra meter bort vid en iskall, stillastående bäck.
Jag gick vidare längs stigen och hittade en liten brygga som delade på vassen. Jag gick ut på den, längst ut, och såg ut över det svarta vattnet. Fiskmåsar skrattade, två svanar letade mat. En koltrast flög precis ovanför mig, och en fisk plaskade till i den annars ganska lugna vattenytan.
Just då kändes livet väldigt långt borta. Skola, vänner, vanor, måsten. Det var bara jag, vattnet och fåglarna. Efter att jag stått där en stund, om det nu var fem minuter eller tre år vet jag inte, vände jag om och började min promenad tillbaka till lägenheten, den här gången genom campus. Musik strömmade ut från ett antal fönster som jag passerade. Jag mötte flera människor, en del var säkert på väg till någon fest. Upptagna av livet och av tider att passa. Och det är väl så det är för oss alla.
Men av alla de människor jag mötte på vägen hem, så var det nog bara jag som hade hört de där fåglarna sitta och sjunga uppe bland trädtopparna, bara hundra meter bort. Kontraster finns överallt, och att hitta dem kan få dig att känna dig lite rikare.
/Mari
Tiden går och nu är vi inne i april. Våren har inte riktigt velat ta för sig så mycket som vi kanske har önskat, men en tröst är ju att april brukar vara en sådan månad. Ena dagen högsommarvärme, nästa dag snöstorm.
Jag var ute och gick nyss, för att rensa hjärnan från allt vad pluggande heter. Det blev en runda genom skogen längs med sjön. Jag korsade en stillastående bäck, doppade fingrarna i det iskalla vattnet. Alla fåglar försökte överrösta varandra och i fjärran hördes skrål från studenter som redan hade börjat lördagsfirandet.
Kontraster. Hur kan två så olika upplevelser befinna sig så nära varandra? Jag tänkte på fåglarna, som inte hade en aning om att det var en lördagskväll i mitten av april. Jag tänkte på studenterna inne bland husen, som inte hade en aning om att fåglarna sjöng hundra meter bort vid en iskall, stillastående bäck.
Jag gick vidare längs stigen och hittade en liten brygga som delade på vassen. Jag gick ut på den, längst ut, och såg ut över det svarta vattnet. Fiskmåsar skrattade, två svanar letade mat. En koltrast flög precis ovanför mig, och en fisk plaskade till i den annars ganska lugna vattenytan.
Just då kändes livet väldigt långt borta. Skola, vänner, vanor, måsten. Det var bara jag, vattnet och fåglarna. Efter att jag stått där en stund, om det nu var fem minuter eller tre år vet jag inte, vände jag om och började min promenad tillbaka till lägenheten, den här gången genom campus. Musik strömmade ut från ett antal fönster som jag passerade. Jag mötte flera människor, en del var säkert på väg till någon fest. Upptagna av livet och av tider att passa. Och det är väl så det är för oss alla.
Men av alla de människor jag mötte på vägen hem, så var det nog bara jag som hade hört de där fåglarna sitta och sjunga uppe bland trädtopparna, bara hundra meter bort. Kontraster finns överallt, och att hitta dem kan få dig att känna dig lite rikare.
/Mari
tisdag 27 mars 2012
Det här med ljud
God eftermiddag!
Våren är äntligen här, är det inte härligt? Att mina ögon svider och rinner av alla små söta pollen är mindre härligt, men man kan ju inte få allt. Skolan går bra, det är riktigt intressant att läsa om ben, muskler, leder och annat spännande som gömmer sig innanför skinnet.
Häromveckan lyssnade jag på radio och reagerade på en sak. Det var en intervju med en danska som hade sommarstuga i Sverige. Hon tyckte om att plugga in hörsnäckorna till ipoden i öronen och gå ut i skogen och bara njuta.
Problem, right there.
Musik kan vara det mest underbara som finns, men måste det verkligen finnas överallt och alltid? Var man än ser så går folk med hörlurar eller hörsnäckor. I mejeridisken på Willys, ute i promenadstråket, i biblioteket och framför allt på bussen. Är folk rädda för vanliga ljud? Är vårt privatliv så exponerat med Facebook, bloggar, twitter och allt vad det är så att vi måste stänga in oss i en bubbla så fort vi är ute någonstans, för att få något sorts privatliv alls? Eller är vi rädda för våra egna tankar, som kan komma åt oss om musiken inte finns däremellan?
För att gå tillbaka till danskan som absolut inte är den enda som går ut i tystnaden med musik dunkandes i öronen. Tystnaden, förresten. Skogen är inte alls tyst. Den sjuder av liv och ljud, om man bara lyssnar. Tänk vad ni som jämt går med musik i öronen missar. Har ni någon gång hört en spillkråkas ivriga letande efter mat, vindens sus i trädtopparna, duvornas kuttrande eller prasslet av höstlöv under era fötter? Har ni någon gång stannat upp under en promenad, bara för att lyssna på vad tystnaden har att erbjuda? Har ni hört nyanserna, upplevt den frihet som ett levande landskap kan erbjuda?
Testa att lämna musiken hemma för en dag och lyssna på ljuden omkring dig i stället. Låt dem bli din musik, ditt soundtrack of your life.
Ha det bra
/Mari
Claes Eriksson - Det görs alldeles för mycket musik
Våren är äntligen här, är det inte härligt? Att mina ögon svider och rinner av alla små söta pollen är mindre härligt, men man kan ju inte få allt. Skolan går bra, det är riktigt intressant att läsa om ben, muskler, leder och annat spännande som gömmer sig innanför skinnet.
Häromveckan lyssnade jag på radio och reagerade på en sak. Det var en intervju med en danska som hade sommarstuga i Sverige. Hon tyckte om att plugga in hörsnäckorna till ipoden i öronen och gå ut i skogen och bara njuta.
Problem, right there.
Musik kan vara det mest underbara som finns, men måste det verkligen finnas överallt och alltid? Var man än ser så går folk med hörlurar eller hörsnäckor. I mejeridisken på Willys, ute i promenadstråket, i biblioteket och framför allt på bussen. Är folk rädda för vanliga ljud? Är vårt privatliv så exponerat med Facebook, bloggar, twitter och allt vad det är så att vi måste stänga in oss i en bubbla så fort vi är ute någonstans, för att få något sorts privatliv alls? Eller är vi rädda för våra egna tankar, som kan komma åt oss om musiken inte finns däremellan?
För att gå tillbaka till danskan som absolut inte är den enda som går ut i tystnaden med musik dunkandes i öronen. Tystnaden, förresten. Skogen är inte alls tyst. Den sjuder av liv och ljud, om man bara lyssnar. Tänk vad ni som jämt går med musik i öronen missar. Har ni någon gång hört en spillkråkas ivriga letande efter mat, vindens sus i trädtopparna, duvornas kuttrande eller prasslet av höstlöv under era fötter? Har ni någon gång stannat upp under en promenad, bara för att lyssna på vad tystnaden har att erbjuda? Har ni hört nyanserna, upplevt den frihet som ett levande landskap kan erbjuda?
Testa att lämna musiken hemma för en dag och lyssna på ljuden omkring dig i stället. Låt dem bli din musik, ditt soundtrack of your life.
Ha det bra
/Mari
Claes Eriksson - Det görs alldeles för mycket musik
söndag 4 mars 2012
Nu är det kört, jag kuggar...
God middag alla glada filurer där ute! Är det inte härligt att våren börjar smyga upp ur naturens alla vrår?
Idag är det exakt ett år sedan jag fixade lappen. Ja, tog körkort alltså. Jag tänkte berätta lite om hur det var.
Fredagen den 4 mars 2011 någon gång strax efter lunch (kan ha varit före också... konstigt nog minns jag inte tiden) sitter jag i Trafikverkets väntsal och väntar på att jag ska gå ner för trappan för att möta mitt öde. Rykten om särskilt en inspektör som tydligen ska ha varit väldigt sträng gnager hål i mitt stackars medvetande. Måtte jag inte få henne. Men jag går ner och finner en trevlig man som inte ser speciellt sträng ut. Vi sätter oss i bilen, jag vid ratten såklart, för så går det till vid uppkörningen. Efter lite pappersfylleri ber den trevlige mannen mig att göra en säkerhetskontroll på bromsarna, d.v.s. jag försöker köra iväg med handbromsen tilldragen samt bromsar bestämt när jag satt bilen något i rullning. Ingen anmärkning, varken på mig eller bromsarna.
Vidare frågar den trevlige mannen mig var jag bor, och ber mig köra åt det hållet. Skönt, med tanke på att man legat och slitit på E22 ett antal gånger och kan varenda liten grop i asfalten. Vid ett litet samhälle kallat Vä ber han mig att svänga av, och köra till Konsum för att parkera, vilket jag gör, för jag vill inte göra den trevliga mannen ledsen. För att vara på den säkra sidan och med min körlärares ord ekandes i huvudet "Var hur noggrann som du vill, då ser de att du är ordentlig" går jag ut och kontrollerar min vansinnigt snygga parkering. Vi kör vidare, och inspektören lotsar ut mig på små mysiga landsvägar i varierande storlek. Jag tycker det går riktigt bra för mig, men helt plötsligt säger den trevlige mannen med inte fullt så trevligt röst, utan snarare med ett dovt, monotont läte att: "Ja, så kan du svänga vänster i denna korsningen och... ja sedan kan du köra till sidan och ställa dig vid busshållplatsen."
Jaha, nu är det kört, bokstavligen, tänker jag. Jag är underkänd, vi får avbryta uppkörningen för jag är så jävla kass, han får köra mig tillbaka för jag kan ju inte vistas på vägen, herregud jag dör... Så här blev det... naturligtvis inte. Väl vid vägkanten fortsätter den trevlige mannen med sin lite allvarliga röst och säger att nu ska vi panikbromsa! Han ber mig gasa upp till 70 och tänker säga till någon gång innan stenmuren där borta att jag ska bromsa. Jag har aldrig blivit så lättad i hela mitt liv. Panikbromsningen går som en dans, jag ställer mig på broms och koppling med hela min kraft och får beröm för den fantastiska insatsen. Sanningen var att det var otroligt skönt att få ur sig lite adrenalin...
Vi kör vidare, och den trevlige mannens telefon ringer. Han svarar och pratat någon minut. Känns ju bra det här, tänkte jag skeptiskt. Får han göra så, verkligen? Väl inne i stan igen, ringer telefonen en gång till, och den här gången pratar han flera minuter. Efteråt säger han "Ja men jag känner mig så säker med dig så jag tänkte att jag kunde prata en liten stund." Puh... Eller? Jag blir så glad och avslappnad att jag någon kilometer senare får motorstopp. Men det gjorde inget, sa den trevlige mannen.
Tillbaka vid Trafikverket fick jag mitt efterlängtade papper där det stod att jag klarat uppkörningen. Och jag var lycklig, lycklig, lycklig. På Bakfickan köpte jag bakelser och sedan åkte jag hem, väldigt, väldigt glad.
Ja så här gick det till när jag tog körkort. Jag beundrar er som orkade läsa ända hit.
Ha det bra!
/Mari
Idag är det exakt ett år sedan jag fixade lappen. Ja, tog körkort alltså. Jag tänkte berätta lite om hur det var.
Fredagen den 4 mars 2011 någon gång strax efter lunch (kan ha varit före också... konstigt nog minns jag inte tiden) sitter jag i Trafikverkets väntsal och väntar på att jag ska gå ner för trappan för att möta mitt öde. Rykten om särskilt en inspektör som tydligen ska ha varit väldigt sträng gnager hål i mitt stackars medvetande. Måtte jag inte få henne. Men jag går ner och finner en trevlig man som inte ser speciellt sträng ut. Vi sätter oss i bilen, jag vid ratten såklart, för så går det till vid uppkörningen. Efter lite pappersfylleri ber den trevlige mannen mig att göra en säkerhetskontroll på bromsarna, d.v.s. jag försöker köra iväg med handbromsen tilldragen samt bromsar bestämt när jag satt bilen något i rullning. Ingen anmärkning, varken på mig eller bromsarna.
Vidare frågar den trevlige mannen mig var jag bor, och ber mig köra åt det hållet. Skönt, med tanke på att man legat och slitit på E22 ett antal gånger och kan varenda liten grop i asfalten. Vid ett litet samhälle kallat Vä ber han mig att svänga av, och köra till Konsum för att parkera, vilket jag gör, för jag vill inte göra den trevliga mannen ledsen. För att vara på den säkra sidan och med min körlärares ord ekandes i huvudet "Var hur noggrann som du vill, då ser de att du är ordentlig" går jag ut och kontrollerar min vansinnigt snygga parkering. Vi kör vidare, och inspektören lotsar ut mig på små mysiga landsvägar i varierande storlek. Jag tycker det går riktigt bra för mig, men helt plötsligt säger den trevlige mannen med inte fullt så trevligt röst, utan snarare med ett dovt, monotont läte att: "Ja, så kan du svänga vänster i denna korsningen och... ja sedan kan du köra till sidan och ställa dig vid busshållplatsen."
Jaha, nu är det kört, bokstavligen, tänker jag. Jag är underkänd, vi får avbryta uppkörningen för jag är så jävla kass, han får köra mig tillbaka för jag kan ju inte vistas på vägen, herregud jag dör... Så här blev det... naturligtvis inte. Väl vid vägkanten fortsätter den trevlige mannen med sin lite allvarliga röst och säger att nu ska vi panikbromsa! Han ber mig gasa upp till 70 och tänker säga till någon gång innan stenmuren där borta att jag ska bromsa. Jag har aldrig blivit så lättad i hela mitt liv. Panikbromsningen går som en dans, jag ställer mig på broms och koppling med hela min kraft och får beröm för den fantastiska insatsen. Sanningen var att det var otroligt skönt att få ur sig lite adrenalin...
Vi kör vidare, och den trevlige mannens telefon ringer. Han svarar och pratat någon minut. Känns ju bra det här, tänkte jag skeptiskt. Får han göra så, verkligen? Väl inne i stan igen, ringer telefonen en gång till, och den här gången pratar han flera minuter. Efteråt säger han "Ja men jag känner mig så säker med dig så jag tänkte att jag kunde prata en liten stund." Puh... Eller? Jag blir så glad och avslappnad att jag någon kilometer senare får motorstopp. Men det gjorde inget, sa den trevlige mannen.
Tillbaka vid Trafikverket fick jag mitt efterlängtade papper där det stod att jag klarat uppkörningen. Och jag var lycklig, lycklig, lycklig. På Bakfickan köpte jag bakelser och sedan åkte jag hem, väldigt, väldigt glad.
Ja så här gick det till när jag tog körkort. Jag beundrar er som orkade läsa ända hit.
Ha det bra!
/Mari
lördag 18 februari 2012
I studentlyan...
God kväll!
Snart är det dags för melodifestival, och här sitter jag med huvudvärk. Men jag känner ändå att jag måste skriva ett inlägg eftersom jag har gått och tänkt på detta ämne hela dagen.
Nu har jag bott i min studentlägenhet i ungefär en månad. Jag har visserligen åkt hem de flesta helgerna, men jag känner mig ändå redo för en liten analys av de för- och nackdelar som hör ihop med att bo själv på 22 m2. Jag tänkte börja med fördelarna som man så pedagogiskt ska göra. Om man är glad och uppmuntrad sedan innan känns det negativa inte lika negativt som det skulle ha känts om man hade tagit det negativa för det positiva. Hur som haver. Följande fakta är baserad på mina egna observationer och erfarenheter.
Fördelar med att bo ensam i en liten etta
Snart är det dags för melodifestival, och här sitter jag med huvudvärk. Men jag känner ändå att jag måste skriva ett inlägg eftersom jag har gått och tänkt på detta ämne hela dagen.
Nu har jag bott i min studentlägenhet i ungefär en månad. Jag har visserligen åkt hem de flesta helgerna, men jag känner mig ändå redo för en liten analys av de för- och nackdelar som hör ihop med att bo själv på 22 m2. Jag tänkte börja med fördelarna som man så pedagogiskt ska göra. Om man är glad och uppmuntrad sedan innan känns det negativa inte lika negativt som det skulle ha känts om man hade tagit det negativa för det positiva. Hur som haver. Följande fakta är baserad på mina egna observationer och erfarenheter.
Fördelar med att bo ensam i en liten etta
- Badrummet är alltid ledigt. Förutom när du själv är där förstås.
- För att vara helt brutalt ärlig: ingen bryr sig om du inte stänger badrumsdörren, vare sig du är på insidan eller utsidan av den.
- Du kan möblera hur du vill och ha vilka prydnadssaker du vill framme.
- Den enda som blir lidande om det ligger en klädhög på golvet eller på stolen eller om det inte har diskats på två dagar är du själv.
- Likadant är det med diverse kroppsljud; den enda som blir lidande är du själv.
- Du kan laga exakt den mat du vill, när du vill.
- Allt i kylskåpet och skafferiet är ditt, bara ditt.
- Du kan titta på vilken film du vill, när du vill, utan att någon klagar och vill se något annat.
Nackdelar med att bo ensam i en liten etta
- Det spelar ingen roll hur länge du väntar, någon annan kommer aldrig att ha diskat disken när du går förbi "köket".
- Likadant med soporna, ingen annan kommer heller att ta ut dem.
- Ingen kan göra Heimlich om du sätter i halsen. Likaså kan ingen hjälpa dig upp om du halkar i duschen.
- Du är för det mesta ganska ensam och din bästa vän kan komma att bli radioprataren.
- Ingen kan hålla om dig och trösta dig om du är ledsen, och ingen kan heller pyssla om dig om du blir sjuk.
- Maten kommer inte att handla sig själv. Gör du ingen kraftansträngning och cyklar till affären kommer kylskåpet alltså att vara tomt.
Som ni ser har jag kommit på fler fördelar än nackdelar, och det är bra! Jag måste säga att bo själv är faktiskt väldigt härligt. Såklart finns det stunder där jag känner mig ensam eller verkligen inte vill städa, men det är naturligt! Då gäller det bara att se till det positiva, sätta på lite glad musik och se till att hitta på något skoj!
/Mari
onsdag 1 februari 2012
Mysa eller gosa?
God afton!
Äntligen kommer en liten uppdatering igen.
En liten tanke slog mig häromdagen som jag måste dela med mig av. De pratade på radion om fredagsmys, och när det uppkom. Ordet mysa är tydligen gammalt, har för mig att de sa att det fanns redan på 1700-talet. Då kom jag att tänka på ett ord som man inte hör så mycket längre, i alla fall inte jag, och det är ordet gosa. Har mysa tagit över helt? Har det överhuvudtaget samma innebörd? I grund och botten har det kanske det. Men mysa känns ändå som något man kan göra med vem som helst, när som helst. Man kan mysa med några kompisar framför tv:n. Men man kan även sitta helt ensam med en filt och en god bok och mysa. Gosa känns mer som något man gör tillsammans. Du kan gosa med en katt eller någon du håller kär. Du gosar in dig i någons famn. Gosa känns mer som kroppslig kontakt.
Dessutom kan något se mysigt eller gosigt ut. Är det samma sak, tro? Kanske, kanske inte. En fluffig säng kan se mysig ut, men kanske inte gosig? Men om två personer ligger på sängen, det däremot kanske ser gosigt ut?
Vad är gosa och mysa för dig?
/Mari
Äntligen kommer en liten uppdatering igen.
En liten tanke slog mig häromdagen som jag måste dela med mig av. De pratade på radion om fredagsmys, och när det uppkom. Ordet mysa är tydligen gammalt, har för mig att de sa att det fanns redan på 1700-talet. Då kom jag att tänka på ett ord som man inte hör så mycket längre, i alla fall inte jag, och det är ordet gosa. Har mysa tagit över helt? Har det överhuvudtaget samma innebörd? I grund och botten har det kanske det. Men mysa känns ändå som något man kan göra med vem som helst, när som helst. Man kan mysa med några kompisar framför tv:n. Men man kan även sitta helt ensam med en filt och en god bok och mysa. Gosa känns mer som något man gör tillsammans. Du kan gosa med en katt eller någon du håller kär. Du gosar in dig i någons famn. Gosa känns mer som kroppslig kontakt.
Dessutom kan något se mysigt eller gosigt ut. Är det samma sak, tro? Kanske, kanske inte. En fluffig säng kan se mysig ut, men kanske inte gosig? Men om två personer ligger på sängen, det däremot kanske ser gosigt ut?
Vad är gosa och mysa för dig?
/Mari
fredag 6 januari 2012
Längesedan... igen
God kväll (natt?)!
Återigen har det gått oförskämt lång tid sedan jag bloggade sist. Har haft så mycket snurrandes i mitt huvud att det är konstigt att jag inte blivit åksjuk på kuppen. Jul och nyår har passerats på precis samma sätt som det brukar göra. Tidens gång är ju en av de få saker vi faktiskt inte kan göra något åt.
Annars är det ju så vid den här tiden på året att man gör något åt saker. Aldrig gör väl svensken så mycket åt saker som nu, i januari. Löften ges och ska infrias, vad de nu kan vara. Det ska börjas träna, slutas röka, börjas leva mer hälsosamt och andra stora och små saker. Har ni några nyårslöften?
Jag tror att jag har ett nyårslöfte. Jag vill inte kalla det för det, för ordet nyårslöfte har en sådan dålig klang tycker jag. Det känns som något som man säger sådär i slutet av december men som brister redan andra veckan i februari. Nej, en livsstilsändring vore nog bättre i mitt fall. Som vore smidigast att börja med nu efter nyår. Oj vilket sammanträffande.
Oavsett om ni nu har något löfte att ta itu med eller inte, så önskar jag alla ett riktigt gott nytt 2012. Och bara så ni vet, innan vi vet ordet av står vi där med champagneglasen igen och önskar våra nära och kära ett gott nytt 2013.
Eller det året kanske vi ska hoppa över för alla vidskepligas skull?
/Mari
Återigen har det gått oförskämt lång tid sedan jag bloggade sist. Har haft så mycket snurrandes i mitt huvud att det är konstigt att jag inte blivit åksjuk på kuppen. Jul och nyår har passerats på precis samma sätt som det brukar göra. Tidens gång är ju en av de få saker vi faktiskt inte kan göra något åt.
Annars är det ju så vid den här tiden på året att man gör något åt saker. Aldrig gör väl svensken så mycket åt saker som nu, i januari. Löften ges och ska infrias, vad de nu kan vara. Det ska börjas träna, slutas röka, börjas leva mer hälsosamt och andra stora och små saker. Har ni några nyårslöften?
Jag tror att jag har ett nyårslöfte. Jag vill inte kalla det för det, för ordet nyårslöfte har en sådan dålig klang tycker jag. Det känns som något som man säger sådär i slutet av december men som brister redan andra veckan i februari. Nej, en livsstilsändring vore nog bättre i mitt fall. Som vore smidigast att börja med nu efter nyår. Oj vilket sammanträffande.
Oavsett om ni nu har något löfte att ta itu med eller inte, så önskar jag alla ett riktigt gott nytt 2012. Och bara så ni vet, innan vi vet ordet av står vi där med champagneglasen igen och önskar våra nära och kära ett gott nytt 2013.
Eller det året kanske vi ska hoppa över för alla vidskepligas skull?
/Mari
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)