tisdag 27 mars 2012

Det här med ljud

God eftermiddag!

Våren är äntligen här, är det inte härligt? Att mina ögon svider och rinner av alla små söta pollen är mindre härligt, men man kan ju inte få allt. Skolan går bra, det är riktigt intressant att läsa om ben, muskler, leder och annat spännande som gömmer sig innanför skinnet.

Häromveckan lyssnade jag på radio och reagerade på en sak. Det var en intervju med en danska som hade sommarstuga i Sverige. Hon tyckte om att plugga in hörsnäckorna till ipoden i öronen och gå ut i skogen och bara njuta.

Problem, right there.

Musik kan vara det mest underbara som finns, men måste det verkligen finnas överallt och alltid? Var man än ser så går folk med hörlurar eller hörsnäckor. I mejeridisken på Willys, ute i promenadstråket, i biblioteket och framför allt på bussen. Är folk rädda för vanliga ljud? Är vårt privatliv så exponerat med Facebook, bloggar, twitter och allt vad det är så att vi måste stänga in oss i en bubbla så fort vi är ute någonstans, för att få något sorts privatliv alls? Eller är vi rädda för våra egna tankar, som kan komma åt oss om musiken inte finns däremellan?

För att gå tillbaka till danskan som absolut inte är den enda som går ut i tystnaden med musik dunkandes i öronen. Tystnaden, förresten. Skogen är inte alls tyst. Den sjuder av liv och ljud, om man bara lyssnar. Tänk vad ni som jämt går med musik i öronen missar. Har ni någon gång hört en spillkråkas ivriga letande efter mat, vindens sus i trädtopparna, duvornas kuttrande eller prasslet av höstlöv under era fötter? Har ni någon gång stannat upp under en promenad, bara för att lyssna på vad tystnaden har att erbjuda? Har ni hört nyanserna, upplevt den frihet som ett levande landskap kan erbjuda?

Testa att lämna musiken hemma för en dag och lyssna på ljuden omkring dig i stället. Låt dem bli din musik, ditt soundtrack of your life.

Ha det bra
/Mari

                                          Claes Eriksson - Det görs alldeles för mycket musik

söndag 4 mars 2012

Nu är det kört, jag kuggar...

God middag alla glada filurer där ute! Är det inte härligt att våren börjar smyga upp ur naturens alla vrår?

Idag är det exakt ett år sedan jag fixade lappen. Ja, tog körkort alltså. Jag tänkte berätta lite om hur det var.

Fredagen den 4 mars 2011 någon gång strax efter lunch (kan ha varit före också... konstigt nog minns jag inte tiden) sitter jag i Trafikverkets väntsal och väntar på att jag ska gå ner för trappan för att möta mitt öde. Rykten om särskilt en inspektör som tydligen ska ha varit väldigt sträng gnager hål i mitt stackars medvetande. Måtte jag inte få henne. Men jag går ner och finner en trevlig man som inte ser speciellt sträng ut. Vi sätter oss i bilen, jag vid ratten såklart, för så går det till vid uppkörningen. Efter lite pappersfylleri ber den trevlige mannen mig att göra en säkerhetskontroll på bromsarna, d.v.s. jag försöker köra iväg med handbromsen tilldragen samt bromsar bestämt när jag satt bilen något i rullning. Ingen anmärkning, varken på mig eller bromsarna.

Vidare frågar den trevlige mannen mig var jag bor, och ber mig köra åt det hållet. Skönt, med tanke på att man legat och slitit på E22 ett antal gånger och kan varenda liten grop i asfalten. Vid ett litet samhälle kallat Vä ber han mig att svänga av, och köra till Konsum för att parkera, vilket jag gör, för jag vill inte göra den trevliga mannen ledsen. För att vara på den säkra sidan och med min körlärares ord ekandes i huvudet "Var hur noggrann som du vill, då ser de att du är ordentlig" går jag ut och kontrollerar min vansinnigt snygga parkering. Vi kör vidare, och inspektören lotsar ut mig på små mysiga landsvägar i varierande storlek. Jag tycker det går riktigt bra för mig, men helt plötsligt säger den trevlige mannen med inte fullt så trevligt röst, utan snarare med ett dovt, monotont läte att: "Ja, så kan du svänga vänster i denna korsningen och... ja sedan kan du köra till sidan och ställa dig vid busshållplatsen."

Jaha, nu är det kört, bokstavligen, tänker jag. Jag är underkänd, vi får avbryta uppkörningen för jag är så jävla kass, han får köra mig tillbaka för jag kan ju inte vistas på vägen, herregud jag dör... Så här blev det... naturligtvis inte. Väl vid vägkanten fortsätter den trevlige mannen med sin lite allvarliga röst och säger att nu ska vi panikbromsa! Han ber mig gasa upp till 70 och tänker säga till någon gång innan stenmuren där borta att jag ska bromsa. Jag har aldrig blivit så lättad i hela mitt liv. Panikbromsningen går som en dans, jag ställer mig på broms och koppling med hela min kraft och får beröm för den fantastiska insatsen. Sanningen var att det var otroligt skönt att få ur sig lite adrenalin...

Vi kör vidare, och den trevlige mannens telefon ringer. Han svarar och pratat någon minut. Känns ju bra det här, tänkte jag skeptiskt. Får han göra så, verkligen? Väl inne i stan igen, ringer telefonen en gång till, och den här gången pratar han flera minuter. Efteråt säger han "Ja men jag känner mig så säker med dig så jag tänkte att jag kunde prata en liten stund." Puh... Eller? Jag blir så glad och avslappnad att jag någon kilometer senare får motorstopp. Men det gjorde inget, sa den trevlige mannen.

Tillbaka vid Trafikverket fick jag mitt efterlängtade papper där det stod att jag klarat uppkörningen. Och jag var lycklig, lycklig, lycklig. På Bakfickan köpte jag bakelser och sedan åkte jag hem, väldigt, väldigt glad.

Ja så här gick det till när jag tog körkort. Jag beundrar er som orkade läsa ända hit.

Ha det bra!
/Mari