torsdag 23 maj 2013

Du, jag bara undrar en sak...

God afton.

Du, ursäkta mig ett tag. Ja just du, du som jämt har hörlurar, som jämt måste lyssna på musik så fort du går utanför dörren. Som har lurarna i hela tiden; när du åker buss, joggar, går till skolan. Jag vill prata lite med dig.

Jo det är så att jag bara undrar en sak. Hör du fåglarna som kvittrar? Hör du hur vinden susar i träden, hur det rasslar i trädtopparna? Hör du trollsländan som nästintill ljudlöst svävar genom luften? Hör du koltrasten som sjunger med sin klara stämma, hör du duvan, göken och bofinken? Hör du prasslandet i löven av snoken eller ekorren? Hör du hackspettens trummande och kotten som föll till marken? Hör du gruset under dina skor, eller ljudet av dina egna andetag? Lyssnar du till ditt hjärta?

Eller hör du cykelns surrande bakom dig? Hör du bilen som kommer brummandes i hög fart eller inlinesåkarens muller mot asfalten? Hör du mamman som ropar på sitt barn för att det inte ska cykla på dig? Hör du att det kommer någon bakom dig när du släpper butiksdörren? Hör du den konstlade hostningen som indikerar att du står i vägen? Hör du?

Jag bara undrar.

Hörde du det?



/Mari

måndag 13 maj 2013

"När kommer leverpastejen med tacosmak?"

God eftermiddag!

Kex med fyllning som smakar glass. Glass som smakar kakor. Kolsyrat vatten som smakar chokladmilkshake och citronpaj. Kola som smakar pepparkakor. Vad hände där, liksom? När kommer leverpastejen med tacosmak, eller cremé fraichen med smak av jordgubbstårta? Är det detta som är biverkningen av all kreativitet, när man redan har använt alla frukter och bär som smakämnen och inte kan komma på något nytt? "Vi gör en produkt som smakar som en hel maträtt!" Jag som trodde att man köpte en glass när man var sugen på det, inte kakor som smakar glass. Eller är dessa produkter till för oss vankelmodiga som inte kan bestämma oss för vad vi är sugna på? Frågorna som uppkommer i min skalle är fler än i Trivial Pursuit. Ännu läskigare blir det då jag faktiskt har smakat vatten med smak av jordgubbsglass, och det faktiskt smakade det. Hur kan vatten smaka glass? Nog för att man vet om att det finns konstgjorda smakämnen i det mesta, men hur i all sin dar kan man få något att smaka något som i sin naturliga form även smakar gräddigt och fylligt? Sen när är vatten gräddigt, liksom? Man kan ju undra vad det är för lustigheter som de har petat ner i den där flaskan. Vad det än är, så var det ganska gott. Även om hjärnan blir lite fucked up när den känner konsistensen av vatten men smaklökarna registrerar nåt annat. Stackarn vet ju inte vad den ska tro.

Sommarens projekt blir kanske att försöka odla potatis med smak av grillat kött? Tänk vad tid man skulle spara vid grillen. Och pengar. Bara göra klyftpotatis och klutta på lite färdig bearnaisesås och voilà: grillparty 2.0.

Ha det bra
/Mari

torsdag 9 maj 2013

Pessimist-Mari fick stryk

God kväll!

Idag har jag varit modig. Faktiskt. Inget världsomvälvande eller så, jag har bara övervunnit min egen feghet. Vilket inte är så "bara" när jag tänker efter. Något som jag har gått och bävat för men som faktiskt inte borde vara något problem, och som jag förr eller senare måste lära mig ändå. Inga konstigheter alltså.

Var ligger då problemet när man hamnar i sådana situationer? Man vill, man kan, men man vågar inte. Jag har tidigare skrivit att jag har något skumt bekräftelsebehov, inte från andra men från mig själv. Ofta måste jag bevisa för mig själv att jag klarar av något, fast jag innerst inne vet att jag kan. Jag är ju en väldigt positiv människa, men innerst inne, där sitter pessimist-Mari på en liten pinnstol och tjurar. Hon har extremt stort bekräftelsebehov och tvivlar hela tiden på sig själv, men eftersom hon är så väldans liten så märks hon oftast inte. Men ibland, i vissa situationer när optimist-Mari har annat för sig sin stora herrgård så tar pessimist-Mari tillfället i akt och ropar lite högre. "Fegis!" ropar hon. Eller "det där fixar du aldrig, vem tror du att du är?". Hon hörs inte så mycket där hon sitter på sin lilla stol, men hon hörs tillräckligt. Jag brukar bli arg på henne när hon håller på sådär, och ibland hjälper det. Idag blev jag tillräckligt arg, och det märkte optimist-Mari och hissade flaggan utanför herrgården.

Det kan väl inte bara vara jag som känner mig sådär ibland? Feg. Osäker. Som om man har ett lager Gladpack framför sig. Det tar emot, fast man vill vill vill. Och så blir man arg, för man vet ju att man egentligen kan kan kan. Och om man genomför det? Då växer man. Då växer jag. Pessimist-Mari blir dragen i örat och får ett loser-tecken av optimist-Mari. För även om det som man vill göra inte är någon big deal, inget som rubbar världsordningen och som stoppar pressarna, så är det ändå en vinst. För varje gång det sker så blir pessimisten inom mig lite mindre och pinnstolen lite skevare. Så där sitter hon, pessimist-Mari, och tjurar igen, dinglandes med benen.

Det kan hon gott göra.

Ha det bra
/Mari