Och så kommer verkligheten och slår en i ansiktet

God kväll!

Jag undrar om folk var bättre på att studera förr, när det varken fanns mobiler, Facebook och annat sådant tjafs som stjäl ens tid. Jag vet inte hur många gånger jag har hoppat mellan pluggandet och datorn idag. Det är nästan lite sjukt. Men just nu är min pluggmotivation nere i bottnen, även om det är intressant det jag läser om. Jag hittar tusen anledningar till att inte plugga, så var tionde minut reser jag mig från mitt av läroböcker översållade köksbord för att diska, byta handdukar, vattna blommor, kolla mobilen, kolla datorn, gå på toa, frysa in mat, skriva inköpslista och en fruktansvärd massa annat som egentligen kan vänta en timme eller två, när jag faktiskt behöver en paus från pluggandet på riktigt. Fikar gör jag också som aldrig förr, och jag nöjer mig ju inte med en vanlig kopp kaffe. "En muffins är jag allt värd", "Hm, om jag tar en påtår måste jag ju ha något till den slurken, jag tar en kaka". Varför har jag ens sådant hemma när jag inte kan låta bli att äta sådant varje dag?

Jag tog en promenad innan. Rakt ut i naturen gick jag, nästan i alla fall. Följde en slinga i naturreservatet. Åh, vad gott det doftade av nyutslagna blommor och knoppar. Fåglar prasslade bland löven och solens strålar silades genom träden och kittlade mitt ansikte. Jag gick en bit som jag inte har gått förut, och hittade en underbar liten gård. Röd stuga med vita knutar, stengärdsgårdar och susande träd. Bakom huset bredde ängar ut sig, med grönt saftigt gräs. Det var bara jag och naturen. Allt tungt var oändligt långt borta och jag låtsades att jag var ett barn i Alla vi barn i Bullerbyn. Eller ett vanligt barn för den delen. Som inte har några bekymmer eller måsten. Kan ni komma ihåg när ni var helt bekymmerslösa sist? När inget jobbigt väntade eller när man inte gick och grubblade på något. När det största problemet man hade var vad man skulle leka eller hur man skulle kunna få vara uppe liiiite längre på kvällen.

Nej, just det. Ni kommer inte ihåg. Det gör inte jag heller. För det var när man var barn. Men när kom detta jobbiga? När kom ansvaret och måstena? Med skolan antagligen. Och med den vuxna verkligheten som kom emellan. För det är jobbigt att bli vuxen och komma på vad man vill göra. Det är jobbigt att ha ångest inför prov och tentor, inför olika möten och måsten. Det är jobbigt att känna efter.

Ja. Ibland är det mycket som känns tungt, stort som smått. Men att då bara släppa allt, gå ut i naturen eller göra något annat som känns avslappnande, kanske baka något gott, skriva dagbok eller bara "sätta sig och glo", kan göra underverk. För när du kommer tillbaka kan du stå där beredd och möta verkligheten igen med förnyade krafter.

Ha det bra
/Mari