Strävan, strävan. Denna eviga strävan. Aldrig är hon nöjd, människan, nej alltid vill hon framåt. Till något bättre, annorlunda, roligare, mer givande. Eller så är det bävan, bävan för något som komma skall men som vi inte kan göra något åt. Den gemensamma nämnaren är dock att vi aldrig är nöjda. Om det regnar säger man "järnspikar, jämt ska det regna" (okej, kanske inte riktigt med de orden, men ni förstår min poäng). Redan på söndag morgon går man och tänker på måndagens skola eller jobb och njuter inte av sin lediga dag. I höst ska man ta tag i träning och sin hälsa. Snart. Då blir det bättre. Allt kan förbättras.
Å ena sidan kan det vara skönt att ha något att sträva mot och jobba för, särskilt när tillvaron känns trist och allmänt seg. Semester, en dröm, en resa eller fredagsmyset efter arbetsveckan. Stort som smått. Efter en jobbdag är jag en dag närmare ledigheten. Det är en sak. Å andra sidan kan viss strävan vara stressande. Att hela tiden sträva efter att ha den snyggaste lägenheten, vara på de bästa festerna, få de bästa betygen, vara trevligast, tjäna mest pengar. Större, bättre, snyggare. Strävan som är krävande.
Jag blev lite rädd för mig själv häromdagen. Efter att inte ens haft sommarlov i en vecka satt jag och bläddrade i kalendern, planerade i huvudet och blev lite stressad över att sommaren var så kort. Hur skulle jag hinna med allt? Göra allt jag har tänkt, träffa de människor jag vill träffa, bo både hemma i min pluggstad och hem-hemma och samtidigt ha sådär många, lata, oplanerade dagar som slutar med spontanutflykter och glass på någon brygga? Jag strävade i huvudet efter något som jag inte ens kan sätta fingret på. Som tur var hann jag bromsa mina speedade hjärnceller i tid. Skärp dig, Mari. Sluta sträva. Du kommer aldrig att hinna med allt du vill om du jobbar för att få tiden att räcka till. Njut när tillfälle ges, och se varje tråkigt tillfälle som ett tillfälle att längta efter något snarare än att sträva mot något.
Kanske grejen är att lära sig skilja på strävan och längtan? Strävan innebär att jobba mot något, att anstränga sig för att nå ett mål. Jobba, jobba, jobba. Sträva mot semestern, till exempel. Man anstränger sig, söker sig mot målet. Men till vilken nytta? Semestern kommer när den kommer. Lika bra att längta i stället. Släppa ansträngningen och ge sig tid att suga på karamellen i stället.
Och som med det mesta är detta lättare sagt än gjort. För helt plötsligt strävar man mot att inte sträva, och då var vi där igen...
Ha det bra
/Mari
Å ena sidan kan det vara skönt att ha något att sträva mot och jobba för, särskilt när tillvaron känns trist och allmänt seg. Semester, en dröm, en resa eller fredagsmyset efter arbetsveckan. Stort som smått. Efter en jobbdag är jag en dag närmare ledigheten. Det är en sak. Å andra sidan kan viss strävan vara stressande. Att hela tiden sträva efter att ha den snyggaste lägenheten, vara på de bästa festerna, få de bästa betygen, vara trevligast, tjäna mest pengar. Större, bättre, snyggare. Strävan som är krävande.
Jag blev lite rädd för mig själv häromdagen. Efter att inte ens haft sommarlov i en vecka satt jag och bläddrade i kalendern, planerade i huvudet och blev lite stressad över att sommaren var så kort. Hur skulle jag hinna med allt? Göra allt jag har tänkt, träffa de människor jag vill träffa, bo både hemma i min pluggstad och hem-hemma och samtidigt ha sådär många, lata, oplanerade dagar som slutar med spontanutflykter och glass på någon brygga? Jag strävade i huvudet efter något som jag inte ens kan sätta fingret på. Som tur var hann jag bromsa mina speedade hjärnceller i tid. Skärp dig, Mari. Sluta sträva. Du kommer aldrig att hinna med allt du vill om du jobbar för att få tiden att räcka till. Njut när tillfälle ges, och se varje tråkigt tillfälle som ett tillfälle att längta efter något snarare än att sträva mot något.
Kanske grejen är att lära sig skilja på strävan och längtan? Strävan innebär att jobba mot något, att anstränga sig för att nå ett mål. Jobba, jobba, jobba. Sträva mot semestern, till exempel. Man anstränger sig, söker sig mot målet. Men till vilken nytta? Semestern kommer när den kommer. Lika bra att längta i stället. Släppa ansträngningen och ge sig tid att suga på karamellen i stället.
Och som med det mesta är detta lättare sagt än gjort. För helt plötsligt strävar man mot att inte sträva, och då var vi där igen...
Ha det bra
/Mari
Word! Amen på det liksom. :) Håller helt och hållet med dig. Man stressar upp sig för det man har framför sig istället för att leva i nuet. Bara för det ska jag ta och njuta av min lediga kväll :)
SvaraRaderakram