God kväll!
Så står jag där, längst bak i den spegelprydda salen. Rättar till glasögonen och drar åt hästsvansen, petar ner strumporna i skorna. Ser till så att jag kan se ledaren bra. Japp, jag ska dansa Zumba. Något jag har gjort flera gånger, och varje gång drabbas jag av samma skräckblandade förtjusning - på grund av mig själv. Redan efter uppvärmningen är jag helt slut, mjölksyran gör sig påmind i vaderna och det värker i hålfötterna. Jisses, är jag verkligen såhär otränad? Samtidigt är det roligt att släppa loss, svänga på höfterna och försöka koordinera armar med ben. Det värsta med att dansa i just denna sal är alla speglar, och idag hade jag oturen (eller turen?) att stå så att jag såg mig själv hela tiden. Ugh. Att rulla på höfterna och dra med handen genom håret är inte riktigt min grej, det vet jag redan, men måste jag då tvingas se mig själv hoppa runt med varma, rödflammiga kinder till salsa- och flamencotoner? Snyggt var det inte, det kan jag försäkra.
Sen är det ju det här med rumpor. Ändalykter. Bakdelar. Står man som jag brukar göra i danssalen, det vill säga längst bak (haha, bak...), har man ju utsikt över flertalet fasta, viftande rumpor i tajta träningsbyxor som endast verkar finnas till för att jag ska känna mig ännu klumpigare och dallrigare. Här står jag i mina lössittande gympabrallor och försöker förgäves hänga med i stegen, samtidigt som mitt självförtroende kämpar för sitt liv.
Fast nej, så illa är det faktiskt inte. Mari för fem år sedan, ja, men inte Mari nu. För jag har faktiskt insett att dessa spänstiga små rumpor som man ser på gym och gympapass är ganska ovanliga ändå. Men det är ändå dem som man lägger märke till, av någon underlig anledning. Alla mängder av mjuka majoritetsrumpor som man dagligen ser tar man ingen notis om, just för att de är så vanliga! Och jag är hundra procent säker på att alla andra som stod längst bak under Zumbapasset också hade väldigt vanliga rumpor, precis som jag. Jag hoppas även att de, precis som jag, skiter fullständigt i de vältränade rumporna som dansade framför oss. Ägarna till dessa bakdelar har antagligen lagt ner ett stort jobb för att få dem välsvarvade och då är det väl kanske inte mer än rätt att de ska få stå längst fram och visa upp dem om de vill. Jag bryr mig inte.
Men jag har ingen fast rumpa. Jag har en majoritetsrumpa och jag tycker det är förbaskat kul att dansa. Och nästa gång, då ställer jag mig längst fram. Så det så.
Ha det bra
/Mari
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar